grubbel

och nu kommer grubblet.

M och jag har fått ännu ett missfall.

Jag är så förbannat förbaskat överjävligt trött på dessa skitmissfallen så det finns inte! Nej, det var inte direkt en planerad graviditet, men väl där så...ack så välkommen. Men när testen inte blev starkare innom en vecka så visste jag att det inte skulle gå vägen och med tanke på att både E och Vs graviditeter var medicinerade så viste jag innerst inne att denna lilla hoppsan aldrig hade en chance eftersom jag ju inte hann äta medicinerna i tid.

Jag Hatar Det Här.

Nu har M och jag lyckats bli gravida 9 gånger...NIO gånger! Och hur många barn har det blivit av det? Två. Och missförstå mig inte, jag är gudarna tacksam för dessa två underbara fantastiska två små pojkar som driver mig till vansinne och samtidigt får mitt hjärta att klappa extra slag...men jag sörjer ändå alla dessa missfallen.

VARFÖR måste vi vara så snuskigt fertila när dem små liven ändå inte får stanna???

Jaja, inget att göra åt. Vi trodde att vi var klara med barn, men detta har fått oss att inse att vi nog egentligen inte alls är klara, så om 2 år har vi bestämmt så ska vi kolla läget och se om vi fortfarande känner som vi gör idag och kanske blir det då en till familjemedlem om 3-4 år?

Hjärtat vill så gärna....töserna saknas och jag tror att hålet dem efterlämnar kommer alltid kännas som att jag har plats för fler barn, men samtidigt får jag sådan ångest av tanken att tillåta mig hoppas på ett till barn, när vi förlorat så många.

När vi hoppas på ett barn så kan vi inte göra som andra par och ha attityden "blir det så blir det" eller "det blir när det blir" eller bara vara och hoppas på det bästa. För låter vi det bara vara så blir det enda som blir nämligen ännu ett missfall.

När vi hoppas på ett barn så tar det istöllet upp hela vår tillvarå. Ägglossningstest, mediciner, graviditetstest, läkarbesök, Ultraljud och stannar det lilla livet ultraljud efter ultraljud och ångest däremellan. Min spontana tanke? JAG ORKAR INTE! Det är så sjukt jobbigt!

Men åhhhhh JAG VILL! Jag har plats, jag kan älska fler!!!

Och där är jag nu. Bitter över ännu ett missfall och fruktansvärt ledsen över att vi verkligen har fått det bevisat att vi klarar inte detta på egen hand, vill vi ha fler barn behöver vi hjälp.

Visserligen sa läkaren på kvinnokliniken som konstaterade detta missfall att vi absolut inte behöver fortsätta prova själva när vi känner oss redå, och det känns ju bra. Vanligtvis måste man nämligen ha 3 missfall på raken efter ett levande fött barn innan man får hjälp, men i vårat fall är det så tydligt att hjälpen behövs så när vi är redå så ska vi höra av oss till Specialist Mödravården så får vi hjälp med det samma, från start. Men detta gör det hela ju inte mindre jobbigt, snarare mer för jag tror att kan man tänka att "blir det så blir det" så är det lättare att hantera om det inte blir än om man helhjärtat går in på och gör allt för att det ska bli - och stanna!

sju missfall...två lyckade graviditeter....plus töserna = jag har varit gravid 12 gånger...TOLV

och hur många barn har jag hos mig?

Två

inte konstigt att jag känner jag har plats för fler...och inte undran på att jag känner mig aaaaaaningens ledsen ibland. Jag skulle nog egentligen, om jag tänker efter, gärna vilja ha lika många barn hos mig som jag varje dag saknar...och nej, med det menar jag inte att jag skulle vilja ha 10 barn (alla mf + töserna) för shit jag skulle bli knäpp. Men töserna är 3 och skulle vi ha en till här skulle vi ha 3...då är det lika många vi har som vi saknar och inte mindre. Men ja, orkar man?

Så om 2 år ska vi se hur vi känner och vem vet, då känner vi kanske att nej, vi behöver inga fler barn och så är det bra med det. Eller så känner vi att vi är redå för denna barg och dalbana det innebär att hoppas på ett till barn. Men det är då.

Fram tills dess tänker jag göra det jag alltid gör när livet inte blir som man sänkt sig: jag tänker sitta en stund och vila mina fötter för att sedan resa mig upp och fortsätta framåt.