A letter to X

Dear X,

I have been wanting to write a letter to you for a long time and you will most likely not read this but I just need to say a few things even if its just here for my self.

I thought you where my family but when it came down to it, blood prooved to be thicker than water.

You failed to raise a good son. You always closed your eyes to the things you knew he was doing and you chosed to believe every single lie he told you even though you knew he wasnt telling the truth. I dont know what you where thinking of when you helped him seperate your grandchildren from their mom...

What where you thinking of?

Why did you not open your eyes?

Did you really belive him?

I bet you didnt see it comming that your 34 year old son would move in with you and that you would end up raising your grandchildren. I hope you didnt see that anyway. Because if you did, then your act was not an act of love but an act of pure selfishness.

You failed to rais ONE son, he turned out exactly like the kind of man that destroyed your life!

What makes you think you can rais THREE girls, helping them become strong and independent women who love them selves, when that is exactly something you have never accomplished for your self?

Do you realize what you have done to thouse children?

I have forgiven your son, being who he is he didnt know better, he was raised that way. But you, I thought you cared. I thought you cared about your grandchildren...but look what you have done. I guess the apple didnt fall that far from the tree after all.

Having that said, since there is no other way and things are the way they are: Please get it right this time. Please dont fail them. Try to make it right. You really messed up, I hope that when they grow up and see the true and whole picture, that they will be able to forgive you. I know you love them, but what where you thinking?

Sincerely,
Their Real Mom

lite bilder

Ok, bilderna kom inte i den ordningen jag ville, men det spelar ingen roll. Hade tänkt att avsluta med att skryta men jag får väl börja med det då:

Här är vårat nya fina regnskydd! Visst är det fint? Det har jaaaaaaag gjort :-) (jag blir lite manisk mellan varven och då brukar jag vara rätt så kreativ)

sedan så: får jag presentera.....SAMSON the cat!

Liten börjar bli stor: Vidar för några veckor sedan

Min älskade man och vår älskade stora pojke, näspussar är populära!

Och så jag...hej!

det var en gång....

Bra överskrift va? Kom inte på något bättre...

Det har varit så himla mycket på sista tiden att jag vet typ inte vart jag ska börja. Mycket bra och mycket dåligt och ja, som livet i allmänhet kan vara, tiden bara springer iväg!

Vidar mår just nu förvånansvärt bra. Jag minns faktiskt inte när han mådde såhär bra såhär länge senast, det är så underbart! Han är just nu nästan helt symptomfri från sin astma, bara lite rosslighet och slemspyor på morgonen och innan det är dags att inhalera på kvällen, så just nu står han enbart på underhållsdosen!

Och vad är skillnaden? Jag kan ju inte veta exakt, men sedan storebror E har fått sluta på förskolan så har Vidar mått såååååå mycket bättre! Och då bytte jag ändå kläder på E så fort vi kom hem. Så ok, det kanske inte är så konstigt då att Vidar mår bra, vi håller oss för oss själva och utsätter oss inte för en massa folk som kan smitta...isolering funkar! (woohoo?)

Vi har ju blivit med katt förresten! På tal om förändringar. Vi provade på försiktigt först och jag badar katten en gång i veckan och damsuger det första jag gör på morgonen för att minska risken för allergi och det har gått över förväntan det också. Minsta lilla reaktion och så hade ju katten fått flytta igen, men reaktionen uteblev så nu får han stanna. Han heter Samson by the way. Och tur att vi provade med kattunge först nu för hade vi satsat på katt när vi först tänkte på det för flera år sedan hade vi ju gjort oss av med katten i tron att Vidar skulle vara allergisk emot den i och med hans astma...och det är han ju inte. Ibland blir det bara rätt :-)

Vad mer?

Tja, det gamla vanliga. Töserna skulle ha dykt upp på skypen för videochat, vilket dem inte gjorde. efter en halvtimme försökte jag ringa och upptäckte då att jag inte har ett endaste fungerande telefonnummer till töserna. INTE OK! Fick enorm ångest först för jag fick sådana flashbaks hur det var när han tog dem, tänkte att "jaha, nu är dem borta igen" och ångesten verkligen pulserade. Men så fick jag ett meddelande av äldsta tösen att hon hade försovit sig och så skypade vi lite och livet kändes med en gång mycket bättre. Jag har fortfarande en eftersmak av ångesten, men överlag står jag nog lite stadig på fötterna igen.

Och nu ska jag leta lite bilder att lägga upp här och sedan ska jag nog faktiskt gå lägga mig.

Älskade lilla barn

Jag orkar inte med fler orosmoment, känns som jag inte har gjort annat än att oroat mig för honom. Hoppas så innerligt att våra misstankar inte stämmer, att allt bara är olika slumpar och att Vidar bara har sin astma. Vi får se vad utredningen ger...

När får man slappna av och bara njuta?


Uppdaterar mera sen, ville bara få ur mig det här.