trötta barn som båda vill bli burna...vad gör man inte för dem små liven?
lördag 3 september 2011
Hej igen
Nu är jag lite på väg tillbaks, tror jag allt.
Det har varit lite tyst ifrån mig senaste veckan eller så och orsaken till det är att jag har varit totalt slutkörd och trött. Det tar på krafterana att återfå balansen och att utöver det försöka vara en så bra och närvarande mamma och fru som det bara går. Och bara för att göra det hela till liiiiiite mer av en utmaning så har en viss liten lillskit varit lite extra klängig också så nätterna har varit vakna och dagarna... ja, dagarna likaså.
Meeeeeen inget som har en början har inte även ett slut.
Jag har åter bestämt mig för att nu får det vara ett slut på deppandet, så kan jag ju inte hålla på. Vem tjänar på det liksom....inte jag, inte min man, inte mina pojkar eller mina flickor...så orka liksom. Nej....slut med det.
Res på dig kvinna!
Yes Ma´m!
(nej, jag har inte multipla personligheter, ibland är det bara skönt att prata till sig själv från ett utomperspektiv)
Och vad som anbelangar den just nu lite extra krävande småbarnsperioden...V kommer inte att amma för alltid (även om det i dagsläget känns som det...ungen är 7 månader gammal och matvägrar så här är det helamning som gäller) och en 2 åring blir ju faktiskt 3 och visst försvinner allt som heter 2-års trots då? (och nej, jag vill inte höra om 3-års trotset, 6-års paniken och inte tal om stökiga tonåringar) Jag älskar varenda sekund med mina ungar, även om jag blir väldigt trött bland. Och oavsett hur trött jag är...när E kommer och berättar tokigheter för mig och V ler åt mig....då lyser det upp i mitt hjärta och jag blir alldeles varm.
Sedan dricker jag lite extra kaffe och äter en extra söt kaka (eller choklad...kladdkaka...sockerkaka...nutella...you name it, bara det har socker i) så blir det bra, då orkar jag lite till.
Det har varit lite tyst ifrån mig senaste veckan eller så och orsaken till det är att jag har varit totalt slutkörd och trött. Det tar på krafterana att återfå balansen och att utöver det försöka vara en så bra och närvarande mamma och fru som det bara går. Och bara för att göra det hela till liiiiiite mer av en utmaning så har en viss liten lillskit varit lite extra klängig också så nätterna har varit vakna och dagarna... ja, dagarna likaså.
Meeeeeen inget som har en början har inte även ett slut.
Jag har åter bestämt mig för att nu får det vara ett slut på deppandet, så kan jag ju inte hålla på. Vem tjänar på det liksom....inte jag, inte min man, inte mina pojkar eller mina flickor...så orka liksom. Nej....slut med det.
Res på dig kvinna!
Yes Ma´m!
(nej, jag har inte multipla personligheter, ibland är det bara skönt att prata till sig själv från ett utomperspektiv)
Och vad som anbelangar den just nu lite extra krävande småbarnsperioden...V kommer inte att amma för alltid (även om det i dagsläget känns som det...ungen är 7 månader gammal och matvägrar så här är det helamning som gäller) och en 2 åring blir ju faktiskt 3 och visst försvinner allt som heter 2-års trots då? (och nej, jag vill inte höra om 3-års trotset, 6-års paniken och inte tal om stökiga tonåringar) Jag älskar varenda sekund med mina ungar, även om jag blir väldigt trött bland. Och oavsett hur trött jag är...när E kommer och berättar tokigheter för mig och V ler åt mig....då lyser det upp i mitt hjärta och jag blir alldeles varm.
Sedan dricker jag lite extra kaffe och äter en extra söt kaka (eller choklad...kladdkaka...sockerkaka...nutella...you name it, bara det har socker i) så blir det bra, då orkar jag lite till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)