Ibland undrar jag om jag är otacksam...är jag det?
Här sitter jag och sörjer mina töser och mår piss över att jag saknar dem och allt jag missar och inte har...när jag har världens mest underbara familj här hos mig.
Jag är gift med den mest underbara mannen jag någonsin träffat, han gör mig glad och han gör mig lycklig och vi har en relation som jag för några år sedan inte ens vågade drömma om att det kunde finnas för mig. Han älskar mig för den jag är, med allt vad det innebär....och jag älskar honom. VI älskar VARANDRA.
Och VI har dem mest underbara pojkar man kan önska sig! Helgoa, fantastiska, ursöta, kramgoa älskade ungar! Dem är här och VI är TILLSAMMANS.
Jag är så tacksam för min underbara familj, utan dem skulle jag inte klara mig, utan dem skulle jag inte orka leva. Dem ger mig styrka och dem ger mig kraft.
Då känns så orättvist att jag inte ger allt till dem, att så mycket av mig går förlorat i sorgen och saknaden över töserna. Det känns inte rätt...det känns otacksamt.
Är jag girig?
Inte ett dugg otacksam eller girig skulle jag vilja säga. Du har den ena halvan av din familj hos dig, den andra halvan (töserna) saknas dig och det är inte ett dugg konstigt att du mår som du gör. Sen spelar det ingen roll hur fin den familjen du har hos dig än är den andra kommer ändå alltid att saknas dig eller hur.
SvaraRaderaDet du begär av dig själv är ju ungefär som att begära att en förälder som förlorat sitt barn bara ska kunna skaffa ett nytt barn och inte tänka på det barnet som funnits. Så funkar det ju inte riktigt.
Var inte så hård mot dig själv. Njut av din fina familj i Sverige och tillåt dig att sakna din familj i USA när du känner att du orkar tänka på och sakna dom.
KRAM!
Gemigsinnesro: kloka ord från en klok kvinna! Nej, jag skulle aldrig kräva av en förälder som mist sitt barn att ersätta och sluta sörja det barn som saknas...varför ställer jag det kravet på mig själv då? Ska fundera på det...tack för en tankeställare. Kram på dig!!!
SvaraRadera