många tankar som snurrar

Nu är det många tankar som snurrar.



Jag har en suverän kurator, hon är smart och kommer med bra frågor och så har hon sånna där kort som gör det rätt tydligt hur man mår. Som sist jag var där, då tog hon fram elaka kort som heter "rocks have feelings too". Det var jättesöta bilder på STENAR som känner olika känslor. Sedan fick jag sitta och välja kort och korten jag valde att de representerade mitt mående var väl inte sådär övertygande positiva.

Jag hade en av mina mindre bra dagar om jag säger så.



Hur som så pratade vi om hur situationen med töserna är grunden till allt mitt mående. Att min irritation och känslan av att vara så arg på allt och alla just nu egentligen är att jag är frustrerad över hur det är med töserna.



eller egentligen inte.


Jag är inte längre irriterad över hur det är med töserna, jag har kommit förbi den punkten för det tjänar inget till ändå. Däremot är jag bara SÅ irriterad över att jag mår som jag gör, att mitt liv är uppdelat i år som följer exact samma mönster.



Mitt år ser ut såhär:

1. Jag mår piss för jag har fått umgås en underbar månad med mina älskade barn och har precis fått lämna dem igen.

2. jag går igenom sorgeprosessen som efter att ha förlorat någon, jobbar stenhårt på att komma upp, på att finna min balans och att leva utan dem -igen-. Jag förnekar (det är inte jobbigt, vi skypar, det blir bra). Jag blir arg (förihelvete att det blev såhär, det skulle inte bli såhär!). Jag letar hopp (undra vad jag kan göra nu, vad en ny advokat kostar...NÅNTING måste ju finnas kvar att göra!). Jag känner mig depprimerad (jag orkar inte mer) och sist, det jag jobbar så för: acceptans (det är OK, jag mår bra).

3. i någon månad får jag sedan må bra. då har jag lyckats ta mig till "acceptans" och frågar någon mig hur jag orkar så är mitt svar "det är en situation som suger, men den är som den är....men ser och gör man det bästa utav situationen så är det faktiskt rätt OK just nu" (mitt svar just nu på samma fråga skulle vara "jag vet inte, jag mår skitdåligt")

4. då blir det dags att planera den nya årliga resan.....och dääääär kom ångesten igen. förväntan, ångest, stress.

5. jag åker och umgås med mina töser. livet är underbart. Sorgen av vetskapen att det är en begränsad tid finns närvarande, men överglänsas av det underbara.





Och sedan är vi tillbaks på punkt 1. och allt börjar om från början.

Ser ni nu varför jag är arg? Jag är så förbaskat trött på den här känslomässiga resan, att jobba så hårt med att hantera min sorg, att lära mig leva med den....bara för att behöva börja om från början om och om och om igen.





Om vi snackar i bilder i några sekunder. Det är som att så frön för vackra blommor...ta hand om fröna, se dem växa, vårda dem ömt och ihärdigt varenda dag och när dem har växt till knoppar som ska slå ut....DÅ RYCKER VI UPP SKITEN OCH STAMPAR PÅ DEM!

eller en mindre trevlig bild: tänk dig ett sår som aldrig får läka för varje gång det läker och du tror att det kanske inte blir ett allt för fult ärr...DÅ KOMMER DET EN KNIV OCH SKÄR UPP SÅRET IGEN!





Så är mitt liv. Jag SLITER för att få må bra, det är en evig balansgång....för vad? Så fort jag mår bra så måste jag ju bara börja om igen...och igen. Igen. Igen?


Sen är jag envis som en åsna och hatar att må dåligt så även om det vissa dagar är mycket frestande att bara lägga mig ner och ge upp, så VET jag att gör jag si och gör jag så så kommer jag att nå till den efterlängtade acceptansen och jag kommer att få må bra. Jag vet det, därför fortsätter jag.




Jag vet vad jag måste göra, jag kan stegen och jag vet att jag kommer dit. Jag önskar bara att mina vackra blommor skulle få kunna slå ut och växa starka rötter, att när dem slits upp (vilket ju inte går att undvika) så finns rötterna där och nya vackra blommor växer upp, utan att nya frön behöva sås först.





Min kurator ställde mycket intressanta frågor till mig som har fått mig att tänka:

1. För vem åker jag varje år?
svar: för töserna, för att visa att jag finns där, att mamma alltid finns där. Och för att dem om 10 år inte ska fråga mig "var var du mamma?"

2. måste du åka varje år?
svar: altså...mina resor är som knark för en knarkare. Knarkaren vet om att knarket inte är bra för knarkaren, att knarket lyfter upp knarkaren till sjunde himmelen för att sedan droppa ner i källaren. Knarkaren vet att det innebär en massa ångest att knarka, men knarkaren knarkar ändå.

Mina resor till mina töser är mitt knark. Jag vet hur bra det kommer att få mig att må när jag är där...och jag vet hur dåligt det kommer att få mig att må när jag varit där...

Så spontant vet jag svaret på den här frågan, förnuftet och självbevarelsedriften vet svaret på den här frågan...men hjärtat, tanken att istället för att enbart få krama och pussa på mina barn EN gång om året...att istället behöva vara utan i TVÅ år...den tanken får mig att känna mig lika lamslagen som sorgen gör idag.




Vad ska man göra när man varken orkar det ena eller det andra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är trött. Trött på allt slit och trött på alla tankar. Jag är verkligen jätte trött.