kurator

Jag har en bra kurator...ja, det har jag. Hon är så klok och säger bra saker och så får jag kräka ur mig allt.

Idag kräkte jag ur mig och förklarade hur frustrerad jag är över att jag mår som jag gör just nu...varpå denna kloka människa säger:

"Men Juli. Det är väl inte konstigt att du mår som du gör. Jag vet ingen som går igenom det du går igenom. Klart att du mår dåligt...det är ju dina barn."

Och ja....där träffade hon den där ömma punkten jag förtvivlat har försökt att springa ifrån. Som jag maniskt har försökt städa och möblera bort och som jag inte vågar stå still för för då vet jag att den kommer hinna ikapp...känslor jag inte ens har ett namn på för att dem är så stora och mycket.

Jag orkar inte vara ledsen och känna dem känslorna. Dem gör mig handlingsförlamad...så mycket, så starkt, så....så.....ohanterbart.

Ja, det är mina barn. Det är mina barn jag får krama en gång per år, i max en månad. Som jag i max en månad får njuta av att ha hela min familj samlad. Sedan tar månaden slut....och jag måste lämna tillbaks dem. För att åter inte få krama dem på ett år. Ett helt år. Inga kramar. Inga pussar. Ett helt år av saknad.

Mina barn.

Mina.

Barn.

Ja....det kanske inte är så konstigt då att jag mår som jag gör just nu. Och kuratorn har rätt, vi ska jobba lite med dem känslorna för att springa ifrån dem funkar inte i längden. Titta bara på mig nu, jag är skit trött ju!


Fan.