*morrar lite*
Man skulle ju tro att man efter nästan 5 år ska ha lyckats få en fungerande kommunikation....HAHAHAHAH....visst.
Värdelösa människors värdelösa existens säger jag bara.
Han. Är. Så. Värdelös.
När X var gift så slapp jag mycket av kommunikationen med honom för jag kunde prata med henne. Hon var bra. Töserna mådde bra. Men som tur för henne vaknade hon och insåg att relationen inte var så bra, hon insåg att det jag hade sagt stämde. Så som tur för henne skilde hon sig.
Till tösernas otur.
Och nu har dem tydligen flyttat hem till hans mamma och videochatten funkar inte som dem ska och mina försök att kommunicera med honom ignoreras.
Som vanligt då.
Jag blir bara så trött. Efter att ha varit skilda i snart 5 år, borde man inte ha lyckats finna en plattform att mötas på? Jag säger inte att man måste komma överens och kunna ta en fika ihop, men för i helvete man ska väl kunna prata och enas om saker UTAN att behöva dra in advokaterna. Eller?
Så nu har jag skickat ett vänligt men bestämmt mail där jag påminner honom om hans ansvar enligt föräldraplanen och att det ju vore trevligt att slippa dra in advokaterna för något som vi borde klara av att lösa själva.
Ska bli intressant vad för svar jag får...om jag nu får ett.
*morrar lite till*
söndag 28 augusti 2011
söndag 21 augusti 2011
sötaste E :-)
Startade precis datorn och som bakgrundsbild har jag en bild från vårat bröllop. Då tittar E på mig och säger:
"Pappa älskar dig mamma"
sötaste sötaste E. Han är så klok. Ja, sa jag...och jag älskar pappa. Och så älskar jag dig E. Då log han bara stort och nickade medhållande.
Vi älskar varandra väldigt mycket i den här familjen och vi säger det ofta och gärna, märks det? :-)
"Pappa älskar dig mamma"
sötaste sötaste E. Han är så klok. Ja, sa jag...och jag älskar pappa. Och så älskar jag dig E. Då log han bara stort och nickade medhållande.
Vi älskar varandra väldigt mycket i den här familjen och vi säger det ofta och gärna, märks det? :-)
lördag 20 augusti 2011
luktsinnet
satt precis och tänkte på stranden och Florida....så kom jag på varför. Handtaget till vagnen som V sover i just nu (som vi hade med oss och som just nu står bredvid mig) luktar solkräm och hav!
Så nu sitter jag här och luktar på handtaget och gråter...smart man är då :-( Men blundar jag ser jag dem nästan framför mig, hur vi sitter i bilden på väg hem från stranden...sandiga, trötta men ack så glada. Tillsammans.
Fan vad jag saknar dem...
Så nu sitter jag här och luktar på handtaget och gråter...smart man är då :-( Men blundar jag ser jag dem nästan framför mig, hur vi sitter i bilden på väg hem från stranden...sandiga, trötta men ack så glada. Tillsammans.
Fan vad jag saknar dem...
muntergök
vilken munter blogg det här var då, va?
Jaja, när jag hittar min balans igen så kommer det speglas i mina inlägg här, jag lovar. Tills dess får ni stå ut...
Jaja, när jag hittar min balans igen så kommer det speglas i mina inlägg här, jag lovar. Tills dess får ni stå ut...
många tankar som snurrar
Nu är det många tankar som snurrar.
Jag har en suverän kurator, hon är smart och kommer med bra frågor och så har hon sånna där kort som gör det rätt tydligt hur man mår. Som sist jag var där, då tog hon fram elaka kort som heter "rocks have feelings too". Det var jättesöta bilder på STENAR som känner olika känslor. Sedan fick jag sitta och välja kort och korten jag valde att de representerade mitt mående var väl inte sådär övertygande positiva.
Jag hade en av mina mindre bra dagar om jag säger så.
Hur som så pratade vi om hur situationen med töserna är grunden till allt mitt mående. Att min irritation och känslan av att vara så arg på allt och alla just nu egentligen är att jag är frustrerad över hur det är med töserna.
eller egentligen inte.
Jag är inte längre irriterad över hur det är med töserna, jag har kommit förbi den punkten för det tjänar inget till ändå. Däremot är jag bara SÅ irriterad över att jag mår som jag gör, att mitt liv är uppdelat i år som följer exact samma mönster.
Mitt år ser ut såhär:
1. Jag mår piss för jag har fått umgås en underbar månad med mina älskade barn och har precis fått lämna dem igen.
2. jag går igenom sorgeprosessen som efter att ha förlorat någon, jobbar stenhårt på att komma upp, på att finna min balans och att leva utan dem -igen-. Jag förnekar (det är inte jobbigt, vi skypar, det blir bra). Jag blir arg (förihelvete att det blev såhär, det skulle inte bli såhär!). Jag letar hopp (undra vad jag kan göra nu, vad en ny advokat kostar...NÅNTING måste ju finnas kvar att göra!). Jag känner mig depprimerad (jag orkar inte mer) och sist, det jag jobbar så för: acceptans (det är OK, jag mår bra).
3. i någon månad får jag sedan må bra. då har jag lyckats ta mig till "acceptans" och frågar någon mig hur jag orkar så är mitt svar "det är en situation som suger, men den är som den är....men ser och gör man det bästa utav situationen så är det faktiskt rätt OK just nu" (mitt svar just nu på samma fråga skulle vara "jag vet inte, jag mår skitdåligt")
4. då blir det dags att planera den nya årliga resan.....och dääääär kom ångesten igen. förväntan, ångest, stress.
5. jag åker och umgås med mina töser. livet är underbart. Sorgen av vetskapen att det är en begränsad tid finns närvarande, men överglänsas av det underbara.
Och sedan är vi tillbaks på punkt 1. och allt börjar om från början.
Ser ni nu varför jag är arg? Jag är så förbaskat trött på den här känslomässiga resan, att jobba så hårt med att hantera min sorg, att lära mig leva med den....bara för att behöva börja om från början om och om och om igen.
Om vi snackar i bilder i några sekunder. Det är som att så frön för vackra blommor...ta hand om fröna, se dem växa, vårda dem ömt och ihärdigt varenda dag och när dem har växt till knoppar som ska slå ut....DÅ RYCKER VI UPP SKITEN OCH STAMPAR PÅ DEM!
eller en mindre trevlig bild: tänk dig ett sår som aldrig får läka för varje gång det läker och du tror att det kanske inte blir ett allt för fult ärr...DÅ KOMMER DET EN KNIV OCH SKÄR UPP SÅRET IGEN!
Så är mitt liv. Jag SLITER för att få må bra, det är en evig balansgång....för vad? Så fort jag mår bra så måste jag ju bara börja om igen...och igen. Igen. Igen?
Sen är jag envis som en åsna och hatar att må dåligt så även om det vissa dagar är mycket frestande att bara lägga mig ner och ge upp, så VET jag att gör jag si och gör jag så så kommer jag att nå till den efterlängtade acceptansen och jag kommer att få må bra. Jag vet det, därför fortsätter jag.
Jag vet vad jag måste göra, jag kan stegen och jag vet att jag kommer dit. Jag önskar bara att mina vackra blommor skulle få kunna slå ut och växa starka rötter, att när dem slits upp (vilket ju inte går att undvika) så finns rötterna där och nya vackra blommor växer upp, utan att nya frön behöva sås först.
Min kurator ställde mycket intressanta frågor till mig som har fått mig att tänka:
1. För vem åker jag varje år?
svar: för töserna, för att visa att jag finns där, att mamma alltid finns där. Och för att dem om 10 år inte ska fråga mig "var var du mamma?"
2. måste du åka varje år?
svar: altså...mina resor är som knark för en knarkare. Knarkaren vet om att knarket inte är bra för knarkaren, att knarket lyfter upp knarkaren till sjunde himmelen för att sedan droppa ner i källaren. Knarkaren vet att det innebär en massa ångest att knarka, men knarkaren knarkar ändå.
Mina resor till mina töser är mitt knark. Jag vet hur bra det kommer att få mig att må när jag är där...och jag vet hur dåligt det kommer att få mig att må när jag varit där...
Så spontant vet jag svaret på den här frågan, förnuftet och självbevarelsedriften vet svaret på den här frågan...men hjärtat, tanken att istället för att enbart få krama och pussa på mina barn EN gång om året...att istället behöva vara utan i TVÅ år...den tanken får mig att känna mig lika lamslagen som sorgen gör idag.
Vad ska man göra när man varken orkar det ena eller det andra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är trött. Trött på allt slit och trött på alla tankar. Jag är verkligen jätte trött.
Jag har en suverän kurator, hon är smart och kommer med bra frågor och så har hon sånna där kort som gör det rätt tydligt hur man mår. Som sist jag var där, då tog hon fram elaka kort som heter "rocks have feelings too". Det var jättesöta bilder på STENAR som känner olika känslor. Sedan fick jag sitta och välja kort och korten jag valde att de representerade mitt mående var väl inte sådär övertygande positiva.
Jag hade en av mina mindre bra dagar om jag säger så.
Hur som så pratade vi om hur situationen med töserna är grunden till allt mitt mående. Att min irritation och känslan av att vara så arg på allt och alla just nu egentligen är att jag är frustrerad över hur det är med töserna.
eller egentligen inte.
Jag är inte längre irriterad över hur det är med töserna, jag har kommit förbi den punkten för det tjänar inget till ändå. Däremot är jag bara SÅ irriterad över att jag mår som jag gör, att mitt liv är uppdelat i år som följer exact samma mönster.
Mitt år ser ut såhär:
1. Jag mår piss för jag har fått umgås en underbar månad med mina älskade barn och har precis fått lämna dem igen.
2. jag går igenom sorgeprosessen som efter att ha förlorat någon, jobbar stenhårt på att komma upp, på att finna min balans och att leva utan dem -igen-. Jag förnekar (det är inte jobbigt, vi skypar, det blir bra). Jag blir arg (förihelvete att det blev såhär, det skulle inte bli såhär!). Jag letar hopp (undra vad jag kan göra nu, vad en ny advokat kostar...NÅNTING måste ju finnas kvar att göra!). Jag känner mig depprimerad (jag orkar inte mer) och sist, det jag jobbar så för: acceptans (det är OK, jag mår bra).
3. i någon månad får jag sedan må bra. då har jag lyckats ta mig till "acceptans" och frågar någon mig hur jag orkar så är mitt svar "det är en situation som suger, men den är som den är....men ser och gör man det bästa utav situationen så är det faktiskt rätt OK just nu" (mitt svar just nu på samma fråga skulle vara "jag vet inte, jag mår skitdåligt")
4. då blir det dags att planera den nya årliga resan.....och dääääär kom ångesten igen. förväntan, ångest, stress.
5. jag åker och umgås med mina töser. livet är underbart. Sorgen av vetskapen att det är en begränsad tid finns närvarande, men överglänsas av det underbara.
Och sedan är vi tillbaks på punkt 1. och allt börjar om från början.
Ser ni nu varför jag är arg? Jag är så förbaskat trött på den här känslomässiga resan, att jobba så hårt med att hantera min sorg, att lära mig leva med den....bara för att behöva börja om från början om och om och om igen.
Om vi snackar i bilder i några sekunder. Det är som att så frön för vackra blommor...ta hand om fröna, se dem växa, vårda dem ömt och ihärdigt varenda dag och när dem har växt till knoppar som ska slå ut....DÅ RYCKER VI UPP SKITEN OCH STAMPAR PÅ DEM!
eller en mindre trevlig bild: tänk dig ett sår som aldrig får läka för varje gång det läker och du tror att det kanske inte blir ett allt för fult ärr...DÅ KOMMER DET EN KNIV OCH SKÄR UPP SÅRET IGEN!
Så är mitt liv. Jag SLITER för att få må bra, det är en evig balansgång....för vad? Så fort jag mår bra så måste jag ju bara börja om igen...och igen. Igen. Igen?
Sen är jag envis som en åsna och hatar att må dåligt så även om det vissa dagar är mycket frestande att bara lägga mig ner och ge upp, så VET jag att gör jag si och gör jag så så kommer jag att nå till den efterlängtade acceptansen och jag kommer att få må bra. Jag vet det, därför fortsätter jag.
Jag vet vad jag måste göra, jag kan stegen och jag vet att jag kommer dit. Jag önskar bara att mina vackra blommor skulle få kunna slå ut och växa starka rötter, att när dem slits upp (vilket ju inte går att undvika) så finns rötterna där och nya vackra blommor växer upp, utan att nya frön behöva sås först.
Min kurator ställde mycket intressanta frågor till mig som har fått mig att tänka:
1. För vem åker jag varje år?
svar: för töserna, för att visa att jag finns där, att mamma alltid finns där. Och för att dem om 10 år inte ska fråga mig "var var du mamma?"
2. måste du åka varje år?
svar: altså...mina resor är som knark för en knarkare. Knarkaren vet om att knarket inte är bra för knarkaren, att knarket lyfter upp knarkaren till sjunde himmelen för att sedan droppa ner i källaren. Knarkaren vet att det innebär en massa ångest att knarka, men knarkaren knarkar ändå.
Mina resor till mina töser är mitt knark. Jag vet hur bra det kommer att få mig att må när jag är där...och jag vet hur dåligt det kommer att få mig att må när jag varit där...
Så spontant vet jag svaret på den här frågan, förnuftet och självbevarelsedriften vet svaret på den här frågan...men hjärtat, tanken att istället för att enbart få krama och pussa på mina barn EN gång om året...att istället behöva vara utan i TVÅ år...den tanken får mig att känna mig lika lamslagen som sorgen gör idag.
Vad ska man göra när man varken orkar det ena eller det andra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är trött. Trött på allt slit och trött på alla tankar. Jag är verkligen jätte trött.
onsdag 10 augusti 2011
Otacksam?
Ibland undrar jag om jag är otacksam...är jag det?
Här sitter jag och sörjer mina töser och mår piss över att jag saknar dem och allt jag missar och inte har...när jag har världens mest underbara familj här hos mig.
Jag är gift med den mest underbara mannen jag någonsin träffat, han gör mig glad och han gör mig lycklig och vi har en relation som jag för några år sedan inte ens vågade drömma om att det kunde finnas för mig. Han älskar mig för den jag är, med allt vad det innebär....och jag älskar honom. VI älskar VARANDRA.
Och VI har dem mest underbara pojkar man kan önska sig! Helgoa, fantastiska, ursöta, kramgoa älskade ungar! Dem är här och VI är TILLSAMMANS.
Jag är så tacksam för min underbara familj, utan dem skulle jag inte klara mig, utan dem skulle jag inte orka leva. Dem ger mig styrka och dem ger mig kraft.
Då känns så orättvist att jag inte ger allt till dem, att så mycket av mig går förlorat i sorgen och saknaden över töserna. Det känns inte rätt...det känns otacksamt.
Är jag girig?
Här sitter jag och sörjer mina töser och mår piss över att jag saknar dem och allt jag missar och inte har...när jag har världens mest underbara familj här hos mig.
Jag är gift med den mest underbara mannen jag någonsin träffat, han gör mig glad och han gör mig lycklig och vi har en relation som jag för några år sedan inte ens vågade drömma om att det kunde finnas för mig. Han älskar mig för den jag är, med allt vad det innebär....och jag älskar honom. VI älskar VARANDRA.
Och VI har dem mest underbara pojkar man kan önska sig! Helgoa, fantastiska, ursöta, kramgoa älskade ungar! Dem är här och VI är TILLSAMMANS.
Jag är så tacksam för min underbara familj, utan dem skulle jag inte klara mig, utan dem skulle jag inte orka leva. Dem ger mig styrka och dem ger mig kraft.
Då känns så orättvist att jag inte ger allt till dem, att så mycket av mig går förlorat i sorgen och saknaden över töserna. Det känns inte rätt...det känns otacksamt.
Är jag girig?
kurator
Jag har en bra kurator...ja, det har jag. Hon är så klok och säger bra saker och så får jag kräka ur mig allt.
Idag kräkte jag ur mig och förklarade hur frustrerad jag är över att jag mår som jag gör just nu...varpå denna kloka människa säger:
"Men Juli. Det är väl inte konstigt att du mår som du gör. Jag vet ingen som går igenom det du går igenom. Klart att du mår dåligt...det är ju dina barn."
Och ja....där träffade hon den där ömma punkten jag förtvivlat har försökt att springa ifrån. Som jag maniskt har försökt städa och möblera bort och som jag inte vågar stå still för för då vet jag att den kommer hinna ikapp...känslor jag inte ens har ett namn på för att dem är så stora och mycket.
Jag orkar inte vara ledsen och känna dem känslorna. Dem gör mig handlingsförlamad...så mycket, så starkt, så....så.....ohanterbart.
Ja, det är mina barn. Det är mina barn jag får krama en gång per år, i max en månad. Som jag i max en månad får njuta av att ha hela min familj samlad. Sedan tar månaden slut....och jag måste lämna tillbaks dem. För att åter inte få krama dem på ett år. Ett helt år. Inga kramar. Inga pussar. Ett helt år av saknad.
Mina barn.
Mina.
Barn.
Ja....det kanske inte är så konstigt då att jag mår som jag gör just nu. Och kuratorn har rätt, vi ska jobba lite med dem känslorna för att springa ifrån dem funkar inte i längden. Titta bara på mig nu, jag är skit trött ju!
Fan.
Idag kräkte jag ur mig och förklarade hur frustrerad jag är över att jag mår som jag gör just nu...varpå denna kloka människa säger:
"Men Juli. Det är väl inte konstigt att du mår som du gör. Jag vet ingen som går igenom det du går igenom. Klart att du mår dåligt...det är ju dina barn."
Och ja....där träffade hon den där ömma punkten jag förtvivlat har försökt att springa ifrån. Som jag maniskt har försökt städa och möblera bort och som jag inte vågar stå still för för då vet jag att den kommer hinna ikapp...känslor jag inte ens har ett namn på för att dem är så stora och mycket.
Jag orkar inte vara ledsen och känna dem känslorna. Dem gör mig handlingsförlamad...så mycket, så starkt, så....så.....ohanterbart.
Ja, det är mina barn. Det är mina barn jag får krama en gång per år, i max en månad. Som jag i max en månad får njuta av att ha hela min familj samlad. Sedan tar månaden slut....och jag måste lämna tillbaks dem. För att åter inte få krama dem på ett år. Ett helt år. Inga kramar. Inga pussar. Ett helt år av saknad.
Mina barn.
Mina.
Barn.
Ja....det kanske inte är så konstigt då att jag mår som jag gör just nu. Och kuratorn har rätt, vi ska jobba lite med dem känslorna för att springa ifrån dem funkar inte i längden. Titta bara på mig nu, jag är skit trött ju!
Fan.
tisdag 9 augusti 2011
mår inget bra nuförtiden
Jag tror överskriften säger allt redan...jag mår inte så bra nu för tiden.
saknar töserna gör jag så jag stänger av, men när jag stänger av så stänger jag av så mycket. Vaddå bara lite liksom...klick nollad. Jag är trött och då blir jag grinig, har inget tålamod och snäser åt allt och alla....tycker synd om min familj just nu.
men vad ska jag göra? Ja ja ja...jag vet. Jag känner mig själv. Hej jag dalar....hej jag sitter....hej jag ställer mig upp och fortsätter.
Alltid samma visa.
Men jag är så förbaskat TRÖTT på att må såhär. Kan man inte bara må bra? Bara bra? Genomgående bra?
Känns som om jag har en hyena som gnager på mitt ena ben (tänker du i bilder hänger du med i mitt svammel) och som får mig att snubbla. Jävla hyena.
Vill inte vara gnällig - vill vara glad
vill inte vara snäsig - vill vara snäll
vill inte tappa humöret - vill ha mitt tålamod tillbaks
vill inte vara trött - vill vara mitt vanliga jag
Ja just det ja...det är ju såhär jag är...det var inget :-(
ÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH så frustrerande att hela jävla tiden gå omkring med ett vacuum i bröstet, att hela jävla tiden behöva anstränga sig för att inte dras med i den negativa tankespiralen....att hela tiden behöva påminna sig själv att känna....känna helt enkelt.
You are the maker of your own future....eller som min älskade stora tös säger "If you can believe it you can achieve it"
Jag vill tro....hoppas....drömmer.................för vad? Ibland är jag bara så trött på allting. Det gör ont att vara jag ibland.
JAG HAR ONT!
Så, nu har jag kräkt av mig lite, gråten sitter i halsen, ångesten över bröstet. Ska nog gå lägga mig tidigt idag. Kurator i morgon, det blir bra. Och så måste jag vila, det hjälper. snubblar alltid mer när jag är trött.
Det kommer att bli bra...bara jag hittar min balans igen, jag vet ju att den finns där...
...i morgon är en ny dag.
saknar töserna gör jag så jag stänger av, men när jag stänger av så stänger jag av så mycket. Vaddå bara lite liksom...klick nollad. Jag är trött och då blir jag grinig, har inget tålamod och snäser åt allt och alla....tycker synd om min familj just nu.
men vad ska jag göra? Ja ja ja...jag vet. Jag känner mig själv. Hej jag dalar....hej jag sitter....hej jag ställer mig upp och fortsätter.
Alltid samma visa.
Men jag är så förbaskat TRÖTT på att må såhär. Kan man inte bara må bra? Bara bra? Genomgående bra?
Känns som om jag har en hyena som gnager på mitt ena ben (tänker du i bilder hänger du med i mitt svammel) och som får mig att snubbla. Jävla hyena.
Vill inte vara gnällig - vill vara glad
vill inte vara snäsig - vill vara snäll
vill inte tappa humöret - vill ha mitt tålamod tillbaks
vill inte vara trött - vill vara mitt vanliga jag
Ja just det ja...det är ju såhär jag är...det var inget :-(
ÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH så frustrerande att hela jävla tiden gå omkring med ett vacuum i bröstet, att hela jävla tiden behöva anstränga sig för att inte dras med i den negativa tankespiralen....att hela tiden behöva påminna sig själv att känna....känna helt enkelt.
You are the maker of your own future....eller som min älskade stora tös säger "If you can believe it you can achieve it"
Jag vill tro....hoppas....drömmer.................för vad? Ibland är jag bara så trött på allting. Det gör ont att vara jag ibland.
JAG HAR ONT!
Så, nu har jag kräkt av mig lite, gråten sitter i halsen, ångesten över bröstet. Ska nog gå lägga mig tidigt idag. Kurator i morgon, det blir bra. Och så måste jag vila, det hjälper. snubblar alltid mer när jag är trött.
Det kommer att bli bra...bara jag hittar min balans igen, jag vet ju att den finns där...
...i morgon är en ny dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)