hemma igen

Nu är vi hemma igen och det känns...tomt.

När vi kom fram skrev jag ett inlägg som fick förbli ett utkast, men jag klipper in några rader här för att dela med mig hur det var att få träffa töserna igen efter ännu ett år ifrån varandra:

"Nu är vi i USA och känslorna är såååååå blandade. Jag varnar för kanske kaotiskt svammel, vill bara ösa ur mig lite...

Nu när jag äntligen efter över ett år får krama mina töser , varför känner jag mig så nere?

Jo...tiden går alldeles för fort. Och inte bara nu. Tiden har gått alldeles för fort det här året också, det har hännt massor och det är så mycket jag har missat. stora tösen har blivit stor...i humorn, med bh, värderingar och pojkvän? Hon var ju bara liten alldeles nyss.

Och minstingtösen....hon har blivit ännu mera främmande och det gör ont att det bara blir tydligare och tydligare hur vi INTE har en relation. När hon var mindre var det lättare, små barn ter sig mer till den vuxna som finns till hands. Nu är hon 5 och väldigt självgående och väldigt...reserverad. Hon är söt och rar och....och där tar det slut. Jag kommer på mig själv att inte känna samma för henne som jag känner för dem andra två...avsaknaden av relation kommer från oss båda tyvärr och jag känner att jag har en bättre relation till min brors barn än till min egen dotter. Får påminna mig om att hon faktiskt bara var 11 månader gammal när han tog dem och att jag genom åren endast sporadiskt har fått ha kontakt med henne. Det märks nu...

Tack och lov är mellantösen sig lik dock, lika underbar och rolig som alltid...och den enda som spontant vill kramas med mig.

Det varken är eller känns som jag vill att det ska vara eller kännas just nu."

Ja, så kändes det dem första dagarna. Men som alltid så är det några dagar i början som alla måste vänja sig vid varandra och redan dagen efter kändes allting mycket bättre. Vi började att hitta varandra igen och lugnet la sig och höll i sig tills det var ungefär en vecka kvar då bägaren rann över för mig och ett jätte bråk ägde rum. Sedan var det lugnt igen tills det var dags att åter skiljas åt.

Jag tycker det är jobbigt utan mina töser, men det är jobbigt med dem också. När vi inte är tillsammans så saknar jag dem och när vi är tillsammans så gör det så förbaskat ont att veta att det här, som det är då, det är tidsbegränsat. Varje minut är en minut mindre och innan man vet ordet av det är minuterna slut.

Många minuter gick åt att sakna dem även fast vi var i samma hus. X hade gett dem varsin mobiltelefon med fria sms och telefoni och dem satt mycket på sitt rum och smsade med honom, sin farmor och sina kompisar. Jag hade velat slänga dem där jävla telefonerna i väggen, men då hade töserna blivit ledsna och sedan hade det väl hetat att jag förhindrar kontakten mellan dem och sin pappa. Så jag bet ihop och lät dem ha sina telefoner med sig vart vi än gick. Den enda regeln töserna fick var att när vi har familjetid så ska dem inte ha dem, annars fick dem smsa hur mycket dem ville. Det gick rätt bra, men efter några incidenter med mobilen vid family-time rann faktiskt bägaren över för mig och jag förklarade för töserna hur mycket vi har kämpat och hur mycket pengar vi har lagt ut för att få den lilla tiden vi har tilsammans, hur mycket vi sparar hela året för att kunna ha den här månaden i USA och hur jag hatar att behöv åka dit hela tiden, att det inte är någon jävla semesterresa för oss utan att vi gör det för att vi vill träffa dem. Jag förklarade att jag går hos kurator "because I miss you everyday and my heart is broken" och att jag VÄGRAR dela min tid, dem enda dagarna vi har tillsammans, att jag VÄGRAR att dela den tiden med en mobiltelefon där dem pratar med människor dem har hela året om. Ja, jag var arg....men jag tror att dem dels är mogna nu att få veta och dels faktiskt behövde få veta detta.

Efter samtalet kramades vi en massa, pratade mer och kramades ännu mer. Jag frågade dem om dem förstod och om något särskilt hade fastnat, både Isabel och Hailey var tysta, men söta lilla Emelie, den jag minst förväntade mig en reaktion av....hon kom fram och gav mig en kram och sa " You are my mom -mom, I remember that" (vilket var ett annat samtal jag hade med henne någon dag tidigare eftersom hon återigen inte visste att jag är hennes riktiga mamma)

Detta hände när det bara var 5 dagar kvar och resterande dagar var lika underbara som dagarna innan. Alla våra dagar var underbara. Det är kaotiskt med 5 barn, det är en ljudnivå som heter duga, kaos vid matbordet, rörelse hela tiden, 5 olika viljor med 5 olika behov, 100 kisspauser när man är ute, jämt någon hungrig, en ständig hög med smutstvätt, smink vid handfatet, rosa toppar på golvet i hallen, toffsar som ligger över allt, bilar däremellan...det är....det är....det är kaos, ett helt jävla underbart sådant!




Och nu är vi hemma igen. Våran månad är över...minuterna tog slut. Minnesbanken är fylld med en million nya intryck att minnas. Allt ska minnas. När man inte får vara tillsammans blir till och med det minsta intrycket ett viktigt minne senare. Den här sommaren har varit den bästa sommaren i hela mitt liv och nu är vi hemma igen, det är tyst, det är lugnt och det är...ensamt. Fem barn är många barn och kändes ibland galet mycket. Men när fem barn blir till två barn så blir det väldigt tydligt hur två barn definitivt är tre barn för lite.

Always with me -always in my heart!