gamla bloggen del 2

sverigeresan
(2007-01-07)
Som jag skrev tidigare hade jag ju nu vaknat. Klarvaken var jag nu! Min mormor blev sjuk och det fixade sig som så att jag hade möjlighet att åka hem till sverige i 3 veckor. Jag längtade som en tok. Inte bara efter min mormor eller min mamma....nej, jag längtade efter att få komma bort ifrån mannen! Jag stod ju inte ut mera! Så jag fokuserade på min sverigeresa...bort ifrån allt, möjlighet att rensa huvudet, få distanse och viktigast av allt, ladda batterierna inför mitt nästa steg, mitt största steg: att lämna mannen!

Resan gick bra, väldigt bra. Det var underbart att få träffa familjen igen och jag träffade även en hel del gamla vänner och hade det allmänt trevligt. Allra trevligast hade jag det dock med en alldeles speciell vän, en vän som jag hade kännt i många år redan och som alltid har betytt lite extra för mig.

Sedan var mina 3 veckor slut och jag ville verkligen INTE åka tillbax till USA. Jag ville stanna och jag ville gömma mig och fan att jag inte gjorde det! Men jag ville även göra det rätta. Jag ville vara rättvis emot barnen att få träffa sin pappa och jag ville vara rättvis emot mannen att få träffa sina barn. Sedan skulle jag skiljas och flytta tillbax till sverige hade jag tänkt...men som jag skrev i min presentation: livet blir inte alltid som man tänkt sig.




i USA igen
(2007-01-07)
Så kom jag hem till USA igen. Alla hade talat om för mig att absolut inte tala om för mannen med det samma att jag ville skiljas, att jag skulle planera min flytt först och tala med en advokat. Men jag kunde inte låta bli. Jag ville inte lossas som allt var normalt. Jag var redå och jag var redå NU! Så samma dag som jag kom hem (och jag kom hem den 24. december) så satte jag mig ner med mannen när barnen hade gått och lagt sig och pratade med honom. Det var ett inte lika svårt samtal som jag trodde att det skulle bli, men lätt var det inte heller. Han blev förkrossad, men jag vet inte ifall han blev förkrossad över att förlora mig, barnen eller sitt lugna bekväma liv.

Dagen därpå var det juldagen. Man firar jul här i USA den 25. så det gjorde vi. Först var det klappar hemma och sedan åkte vi till hans mamma för flera klappar där. Jag höll mig messt undan, det kändes som en "done deal" och jag ville inte ha med människan att göra längre. Emotionellt hade det ju varit över för så väldigt länge sedan, så att det var sagt nu med min önskan om skillsmässa kändes väldigt befriande.

natten jag hellst vill glömma

(2007-01-07)
Jag tror att det var andra natten hemma, natten till den 26. Men jag är inte helt hundra längre, alla dagar har flytit tillsammans till en enda röra, men jag är ganska säker på att det var natten till den 26. december. Ja, det var det nog för barnen var trötta väldigt tidiga efter alla julklappar. Emelie fick lägga sig tidigt och Isabel och Hailey sov runnt 19 tiden redan med. Jag var dödstrött och gick och la mig vid 20 tiden.

Jag gick och la mig ensam i sängen och jag minns att mannen låg på soffan och grät. Han hade gråtit sig till sömns natten innan med och sov hela natten på soffan så jag tänkte att han gör säkert det igen. Så jag stängde dörren och la mig i sängen.

Sen vaknade jag. Mitt i....mitt i att han...jag ville inte. Jag fick en flashback som hette duga och jag frös. Jag gick inte upp, jag sa inte nej...jag bara frös! Jag var inte med på det! Jag SOV ju för fan! Men jag bara frös. Jag kommer ihåg att han försökte att pussa på mig, men jag vände på mitt ansikte. Jag ville inte ha hans äckliga pussar. Han försökte flera gånger och jag vände på mitt ansikte varje gång. Sen var han klar och gick upp. Jag ville bara spy. När jag gick på toa var han i badrummet, jag ville spy ännu mera. Sedan började han att gråta. Han bölade och bad om ursäkt "Im sorry, I dont know what happened" sedan bölade han mera och ville kramas. Och jag fick ont i magen.

Jävla svin. Jag har en ryggsäck med mig och den vet han om. JAG SOV ditt jävla svin! Jag vill SKILJAS! Jag bad dig sova hos din mamma och jag stängde dörren om mig....och vad gör du? Hur vågar du? Vem fan tror du att du är?!

Jag var inte med på det, jag sa inte nej och jag gick inte därifrån, men jag var ändå inte med på det. Och det visste han.

Våldtagen.

Det där sissta var svårt att skriva.




fredag den 29. december 2006
(2007-01-07)
Den här dagen kom att bli en av mina värsta dagar i mitt liv, men det visste jag inte när jag vaknade den morgonen.

Fredag började som alla dem andra dagarna den här veckan. Barnen gick upp tidigt och mannen och jag tjaffsade. Jag ville att han skulle sova någon annan stans och han sa att det var hans jävla hus...men jag fick inte gå heller? Jag kände mig instängd och inträngd och kränkt och arg. Han lät mig inte vara ifred! Den här mannan följde efter mig vart jag än gick, till och med in på toan! Han hade tagit min mobil ifrån mig och gett till sin mamma, han hade redan mitt bankkort. Och nu fick jag inte ens gå därifrån?

Jag ringde Family Crisis Centret den förmiddagen. Dem rådde mig att gå till ett offentligt ställe med honom för att ringde jag efter hjälp ifrån hemmet så skulle dem kunna hjälpa mig därifrån men sa mannan att barnen skulle stannan så skulle dem inte kunna göra mera, och utan mina barn ville jag ju inte gå. Så jag följde med honom till ett offentligt ställe, Chucky Cheese.

Chuckey Cheese var en enda katastrof. Mannen skulle hämta mera tokens för spelmaskineran, och medans han gjorde det så frågade jag en dam om inte hon kunde möta mig inne på damtoan och låta mig låna hennes mobil. Hon sa att det nte var någraproblem, så jag gick för att hämta barnen (dem skulle ju med på toan) Jusst då kom mannen tillbax med flera tokens och i samma stund som han kom tillbax kom damen fram till mig och berättade att hon inte hade med sig sin mobil trots allt och ifall allting var ok "Are you sure you are OK?" mannen hörde allt och det gick neråt därifrån. Jag sa till honom att antingen ger han mig bilnycklarna nu eller så ringer jag polisen. Jag fick bilnycklarna, men jag blev ändå inte av med honom. Vi åkte hemåt.

På hemvägen bestämde vi oss för att det kanske skulle vara en bra idee ifall våran gemensamma vän skulle komma över igen. Vännen hade varit över några dagar tidigare och vi hade suttit ner alla 3 och pratat. Det funkade för att det flippade inte ut, så jag höll med om att det kanske skulle vara en bra idee. Förra samtalet med vännen så gick ju mannen med på att inte sova hemma, så det tänkte jag att jag ville ta upp. Så det bestämdes att det skulle vi göra och för att få det snarast så skulle Isabel och Hailey till svärmor. Jag och Emelie skulle hem (för Emelie behövde sova middag) och mannen skulle till gemensamme vännen för att fråga. Vi kom fram till svärmor och Isabel och Hailey hoppade glada ur bilen. Dem hade så brottom att springa in och hälsa på svärmor att dem inte hann med några pussar och kramar, och jag klev inte ur bilen för att springa efter dem för jag tänkte att dem har ju så kul....jag ser dem ju sen.

Klockan 17 kom mannen hem och sa att han hade pratat med vännen och att han skulle komma över efter jobbet, vid 17:30 men senast 17:45. Vidare sa mannen att Svärmor ville se Emelie, och eftersom det ju skulle vara bättre att inte ha barn där när vi pratade så gick jag med på det. Mannen tog upp Emelie på sin arm och jag låg på golvet och vinkade. Jag VILLE resa mig upp, men jag vet att då skulle Emelie bara ha velat komma till min famn, så jag lät bli. Jag vinkade bara till min bebis och sen gick mannen.

Klockan blev 17:30 och sedan 17:45. Klockan 18 ringde jag till gemensamme vännen för att undra ifall mannen var där. Jag tänkte att om vi ska hinna med att prata så kanske det är bra ifall dem sjyndar över för klockan 19 är det ju läggdax för barnen. Gemensamme vännen hade ingen aning om att han skulle komma över, han hade inte ens pratat med vännen sen tidig morgon. Jag ringde till svärmor och fick inget svar. Paniken började bli väldigt påtaglig vid det här laget, så jag ringde min väninna som bor nära svärmor. Hennes man körde förbi deras hus, och båda bilarna var borta.

Jag tror att jag vid 21 tiden förstod att mina barn inte skulle komma hem idag. Jag ringde polisen och allt dem sa till mig var att eftersom vi fortfarande är lagligt gifta så har mannen rätt att ha barnen och det fanns inget dem skulle kunna göra åt det.

Panik.




lördag den 30. december 2006
(2007-01-07)
Det var nog den värsta natten i mitt liv, natten till lördagen. Jag hade aldrig varit ifrån mina barn tidigare, hade knappt låtit andra passa dem. Barnen var ju mitt allt, mitt liv...min livsglädje. Jag hade haft chancen att åka på en betald konferans med lön med militären, i Oktober, men konferansen skulle vara i 4 dagar så jag tackade nej, jag ville inte vara ifrån mina barn så länge.

Och nu var dem borta. Jag visste inte vart dem var ens. ingen svarade på molien och ingen kunde hjälpa. Jag hade sovit på soffan med Isabels kudde, Emelies snutte och Haileys nalle. Hjärtat värkte efter mina barn...hela min kropp värkte.

Jag ringde polisen igen och fick samma svar som kvällen innan, att det inte fanns något dem kunde göra. Dagen fortsatte i ett töcken och jag tror jag lyckades somna av utmattning för rätt som det var så var det söndag.




söndag 31. december 2006
(2007-01-07)
Nyårsafton. Barnen var fortfarande borta.

Jag tror att vid det här lagetr hade jag innerst inne förstått att jag nog inte kommer att se mina barn på ett tag. Jag känner mannen ändå så pass väl att jag vet hur han fungerar, och jag visste att nyårsafton skulle han definitift inte komma hem, bara för att poängtera.

Jag ringde polisen igen och fick denna gången göra en "Missing Person Report". Det skulle bara innebära att dem skulle leta efter bilen och titta att allt är ok, barnen skulle dem inte kunna ta hem eftersom dem ju är med sin pappa. Jäkligt dumma regler om man frågar mig. Jag frågade även om vad jag kan göra med vad som hände den där natten, polisen sa till mig att jag skulle gå till Courthouse och be om en "Order of Protection" emot mannen. Courthouse skulle vara öppet på tisdagen igen. Klockan 09 sa han.

Kvällen blev tung och medans alla andra firade slutet på det gamla året och början på det nya satt jag ensam i huset och saknade mina barn. Hade det inte varit för en alldeles speciell vän som höll mig sällskap i telefon hade jag nog blivit galen.

Saknad efter mina barn. Längtan efter mina barn. Kärleken till mina barn. Hela jag värkte. Nyårsafton var en tung dag.




tisdag den 2. januari 2007
(2007-01-07)
Jag ringde till Family Justice direkt på morgonen. Damen jag pratade med sa att jag måste komma i kontakt med det lokala Domestic Violence centret. Jag letade efter telefonnummret och ringde. Dem var jättesnälla där!

Inte lång tid alls efter att jag ringde kom en dam därifrån, Silvia, och plockade upp mig. Vi skulle till Courthouse och be om en "Order of Protection" Det var skitjobbigt att gå in där och jag var bara ett vrak. Jag fick skriva ner en massa information om mannen, och en massa information om mig. Sedan fick jag skriva ner varför jag behövde en order of protection, skriva ner det som hände. Det var svårt, jag kunde inte ens skriva ordet ännu.

Jag fick min Order of Protection, inget snack om saken.

Sivlia och jag körde nu ner till polisstationen för att sätta lite eld under deras arslen att leta efter mina barn. Enligt Order och Protection hade jag nämligen fått temporär vårdnad om barnen och det innebar att det mannen gjorde med att vara borta med dem räknas som olagligt.

Jag hade fått en gnutta hopp. Första gången sedan Fredagen, så hoppades jag på att NU skulle det bli bra. Jävla hopp alltså.

Vi kom in på polisstationen och den ena polisen ville inte ens prata med mig. Jag blev till och med ombedd att gå ut! Silvia kom ut efter ett litet tag och var skitförbannad. Hon berättade för mig att den här polisen hade sagt "Oh! I know exactly what this is about! A (mannen) came by here friday and told me all about it, that she (jag) would accuse him of this and I know D (svärmor) verry well, she is a good friend of mine and I am going to make SURE that this Order of Protection is rewoked!"

Silvia körde hem mig. Jag ville bara lägga mig ner och dö.




onsdag den 3. januari 2007
(2007-01-08)
Ja, vad hände på onsdagen? Jo, Silvia kom och plockade upp mig och vi åkte till courthouse igen, tror jag. Jag är inte så säker faktiskt...jo, det gjorde vi. Först åkte vi till Isabels skola och pratade med rektorn dock. Jag hade ju inte fått mina skillsmässo papper "served" ännu och tilld jag hade dem skulle min Order of Protection vara det som gällde. Jag tog bort svärmor ifrån listan på personer som får hämta Isabel ifrån skolan. Och mannen tog jag bort med. Rektorn var väldigt förstående och jag gav den ena sekreteraren några saker att ge till svärmor att ge till barnen: en liten hund till Isabel, Haileys lilla panda och Emelies snutte. Det var jobbigt, jag hade ju sovit med dessa saker varje natt sedan fredagen...men jag tänkte att barnen behöver sina saker, så jag gav upp dem.

Efter skolan var det courthouse och där gick det inte så bra. Vi ville prata med en judge där, men det fick vi inte, vi blev ombedda att åka direkt ner till polishuset istället. Silvia trodde att jag skulle få mina skillsmässopapper nu. Men det fick jag inte. Jag fick träffa den där polisen som inte ville prata med mig dagen innan. Han ställde lite frågor och jag fick berätta....fy vad vidrigt det var! Han trodde ju inte på mig och alla hans frågor var väldigt ifrågasättande. "Why did you not wake up?" "Where you naked?" "What did he do?" "Why did you not report it?" "And you didnt wake up untill when?"

Vi gick därifrån igen och Silvia körde mig hem. Polisen sa att jag skulle bli served mina papper idag, senast i morgon bitti, och innan jag hade papprerna kunde vi inte göra någonting i alla fall. Så hon körde hem mig.

Papprerna kom inte den dagen.




torsdag den 4. januari 2007
(2007-01-08)
Jag satt som på nålar hela morgonen. Papprerna kom ju inte dagen innan och polisen hade sagt att dem skulle komma tidig på morgonen istället, så det väntade jag ju på.

Och väntade.

Runnt 12 tiden kom en dam ifrån Family Resource över, jag har haft kontakt med henne dem senaste 2 åren, hon håller i föräldrautbildningar på skolan som hon alltid talar om för mig att jag ju inte behöver gå på. Mrs L är rolig hon.

Sivia ringde och meddelade att polisen hade ringt henne för att tala om att mina apper är redå nu. Silvia sa att hon skulle plocka upp mig så att vi skulle åka till courthouse för att få papprerna.

Det var tur att jag hade Mrs L hemma hos mig jusst när hon var det. Silvia blev försenad och istället för att finnas på courthouse så fanns mina papper i en polisbil som kom till mig. Den där polisen Silvia hade pratat med (samma för övrigt som inte trodde på mig) hade försökt att dra ut på tiden med att jag skulle bli "served" för hade Silvia varit i tid hade jag inte varit hemma att ta emot papprerna.

Ett jävla spel är vad det här är....och jag är i förlorande teamet.

Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde efter att jag fick papprerna, det enda jag kommer ihåg är att det stod "restraining order" och "temporary custody to the father" och "give up the childrens passports"




fredag den 5. januari 2007
(2007-01-08)
Silvia plockade upp mig ganska tidigt den här dagen. Vi körde till courthouse för att ge upp passen. Jag tror att vi hade åkt till kvinnohuset med dagen innan, för det var bestämmt att jag skulle få träffa en kurator på fredag, och det bestämdes ju dagen innan. Så jag tror att det var det vi gjorde mera på torsdagen, efter att jag hade fått mina papper.

Fredag, ja...vi var på kvinnohuset messt hela dagen. Jag åt spagetti i soppköket för hemlösa, mitt första riktiga mål mat på över en vecka. Sedan ringde vi runnt till olika advokater, vi hittade en som kunde se oss samma dag och en som vi har tid för på måndag. Jag kunde inte träffa kuratorn, det var synd för jag tror att jag skulle behöva det. Ska träffa henne på måndag i stället....mycket som ska hnda på måndag.

Så körde vi till advokaten då. Han var en 71 år gammal gubbe som messt tittade på mig och sa "But you are still soooooo young"
jag tyckte inte om honom.

Silvia körde hem mig, resten av dagen är bara en dimma. Jag mådde inte bra.

På kvällen ringde sedan en mamma ifrån skolan, hon berättade att hennes dotter hade sett mannen med alla tre barnen i skolan. Hon sa att dottern hade sagt att Isabel såg smutsig ut och var tovig i håret. Mitt mammahjärta ville bara skrika. Vidare sa mamman ifrån skolan att svärmor var hemma igen, så jag bestämde mig för att ringa henne och fråga ifall barnen behövde kläder.

Hon svarade. Den jävla satans kärringen svarade och så lossades hon som ingenting. Satmara! Och jag hörde dem i bakgrunden...mina små...mina älskade små. Jag hörde dem och dem lät som om dem lekte. Jag frågade ifall jag fick prata med dem, men det fick jag inte. Svärmor sa att hon skulle be mannen ringa mig, men det gjorde han aldrig.

Men jag hörde dem, och för första gången på en vecka visste jag faktiskt vart dem fanns. Gud vad ont det gjorde!




söndag den 7. januari 2007
(2007-01-08)
Började dagen med ganska gott humör...lustigt vad lite sömn kan göra. Ja, jag sov faktiskt ganska hyffsat natten till idag. Mellan klockan 23:30 till 07 ungefär....nästan rekord!

Dagens måsten var att gå handla, mamman ifrån skolan skulle plocka upp mig. Dagens order var att handla joghurt, bananer, äpplen, muessli och en adapter till min kamera (jag kan inte hitta den jag har) Det var ganska jobbigt att gå handla. Mamman ifrån skolan hade med sig sina 2 barn...dem är 2½ och 6 år gamla. Hennes 6-åring brukade vara Isabels bästis, det var lite jobbigt. Men jag klarade det och jag handlade det jag skulle, lite till till och med!

Sedan fortsatte dagen på samma sätt alla andra dagar har gått. Ena sekunden håller jag ihop och nästa bryter jag ihop. Jag hittade en cd skiva med vaggvisor på som jag lyssnade på när jag var gravid sisst och sedan sjöng för Emelie. Då bröt jag ihop. Jag saknar mina barn...gud vad jag saknar mina barn!!!

I morgon (måndag) kommer det att bli en lång dag: Rättegång angående min illegalt indragna Order of Protection, kurator och sedan ännu en advokat....jag hoppas att allt går bra, jag orkar inte med fler motgångar.




måndag den 8. januari 2007
(2007-01-09)
Ja, den här dagen har varit allt ifrån nervös till skitförbannad till faktiskt väldigt givande.

Dagen började ju med att vi (Silvia och jag) körde till courthouse. Det var ju bara en jävla flopp altså. Mitt namn nämndes inte eftersom det hade tagits av dagsordningen, så Silvia och jag klev fram i en paus för att prata med domaren. Domaren ville inte prata med oss och hänvisade oss till damen som satt brevid, som i sin tur hänvisade oss till en dam utanför rättssalen. Den sissta damen sa bara att det var domarens order att ogiltighetsförklara min Order of Protection. Den blev ogiltig samma dag som jag fick den. Ok?

Kan någon förklara för mig hur det kunde gå till? Jag fick och blev av med min Order of Protection den 2. januari....mannen skrev inte på skillsmässopappren förren den 3. januari och domaren godkände inte skillsmässopappren förrens den 4. januari. Varför blev min Order of Protection tillbakadragen när alla andra papper inte ens var klara?

På väg hem ifrån courthouse sa Silvia till mig med skakande huvud "You´re screwed..." Då slog det mig hur otroligt arg jag faktiskt var och min ilska tog då livet av 2 teemuggar och en tallrik, sedan mådde jag lite bättre. Jag måste bara komma ihåg att plocka undan skärvorna i morgon tror jag...enligt lagen är jag ju inte tillåten att ha sönder gemensam egendom...

Sedan fick jag äntligen träffa kuratorn, hon var jättebra. En liten späd dam med grått page. Hon tyckte att jag var så duktig som har sådan självinsikt och kreativt sätt att hantera mig själv i kris. Tackar vet jag flera års terapi tänker jag då. Jag ska få träffa henne på fredag igen.

klockan 15 fick jag sedan träffa min advokat, en av statens bästa skillsmässoadvokater fick jag reda på. Han kändes bra och som om han visste mycket. Vi pratade om mina alternativ och jag fick en hel del att tänka på. Men det mötet kändes bra. Han kommer att kosta $3.600 dollar till en början. Eller var det $3.500? Kommer inte ihåg. Men han kändes bra, så det kommer det att vara värt tror jag.

En sak som satt kvar dock efter mötet med advokaten var en sak han sa. När han såg till vilken rätt jag tillhör, och vem domaren är sa han bara "Oh boy...the good ole boy club" Han sa att det kommer att vara mitt största hinder i det här...och det hade jag ju redan genom dagens courthouse besök förstått. Men vi pratade om mina alternativ och jag står fasst vid vad jag tror.

Nu är klockan 21:20 och det börjar bli dax för mig att sova för idag. Egentligen borde jag äta någonting...och dricka lite vatten också...sen ska jag sova. I natt klockan 03 ska jag ringa till en advokat i sverige och fråga frågor...då är klockan 09 hemma.

"Good Ole Boy Club"....jo tjenare.