gamla bloggen del 1

början
(2007-01-06)

Ska vi ta eländet ifrån början då kanske.

Jag var 19 år och skulle hälsa på en kille i USA jag hade chattat med i 1½ år. Det var spännande och pirrigt och lite lagom "farligt". Jag skulle stanna i 10 dagar (inte för länge och inte för kort tänkte jag...lagom helt enkelt) men stannade i 7 veckor i stället. Det var ju så tufft att vara i USA...det där enorma landet. Tennessee, en vacker delstat...bil...frihetskänsla. Med andra ord lätt för en 19 årig ung tjej att svepas med. När det var dax att åka hem igen bestämdes det att den här killen skulle med, så den här killen sa upp sitt jobb och följde med mig till sverige och där var planen egentligen att bara stanna tills jag skulle få mitt visum, för jag fick för mig att jag ville bo utomlands ett tag.

Där började det, hela den här långa resan.



sverigetiden börjar
(2007-01-06)

Sverige...hemma.
Saker och ting började att gå fel redan då. Jag blev gravid första månaden hemma. Oplanerat. Kondomen gick sönder och dagen efter pillret funkade inte. Panik...vi skulle bli föräldrar. Men då var ju allting fortfarande bra trodde den då 19 åriga tjejjen, jag...och visst skulle det fixa sig?



gravid
(2007-01-06)

Gravid. Bebis. Föräldraskap.
Stora ord när man är ung och inte så himla livserfaren. Men visst skulle det gå bra? Vaddå varningsklockor?

Jag mådde illa och han blev deprimerad och sov. Skyllde på att han ju inte kunde hitta ett jobb, ursäktade och drack. Jag fortsatte att jobba som barnskötare på förskolan. Man är väldigt trött i början av en graviditet...trött, illamående och svimfärdig minns jag att jag var. Han bara sov. Allt föll redan då på mina axlar...inkomsten, räkningarna, hemmet. Vaddå varningsklockor?

Magen växte och jag började att längta efter den lilla bebisen som växte i mig. Jag skulle bli mamma! Magen växte och han sov. Jag minns att jag så gärna ville att han skulle vakna...känna på min växande mage, prata med magen...allt det där fina man hör andra människor berätta. Men han bara sov.

Sen gifte vi oss.
Fråga mig inte varför...jag tror att vi kom fram till att det skulle vara enklare med mitt visum då, om vi var gifta altså. Och till USA ville jag ju fortfarande, det där stora landet långt bort.
Jag minns att jag mindes mina 7 veckor där, hur kul jag hade och hur bra det kändes. Så vi gifte oss. Vi gifte oss borgerligt fredagen den 13. juni 2000. "Fina" ceremonin skulle vi ha senare, på gotland hade jag bestämmt. Jag tyckte om gotland (gör det fortfarande) och det lät fint. Men det skulle vänta tills bebisen var född...



Isabel
(2007-01-06)

9.juli 2000 fick jag värkar och klockan 20:13 kom världens finaste lilla Isabel till världen. Jag var mamma! Från den dagen levde jag för min dotter. Min Isabel.

Den här killen jag gifte mig med...min man...ja, han var ju som han var. Han hade äntligen hittat ett jobb, som diskare på ett hotell, och när han inte var där så sov han. Vi hade ingen bra relation redan då och jag var ju mamma nu och det tog över mitt hela sinne och hela min hjärna. Bebishjärna. Amningshjärna. Mammahjärna.

Mannen slutade på sitt jobb. Han hatade det så han slutade. Egentligen skyllde han på att han fick ont i tummen och dem opererade även nått där i, men egentligen så hatade han jobbet och sökte bara en ursäkt att komma undan på legitim väg. Isabel var stor nog att börja på dagis nu och skulle skolas in och jag skulle återgå till att vara barnskötare på förskolan. Mannen började att sova mera igen. Han började också att dricka mera igen, men naiv som jag var så godtog jag hans ursäkt att han kände sig deprimerad och hade hemlängtan. Han var ju på andra sidan jordklotet, så hemlängtan lät som en bra ursäkt.

Jag tyckte inte lika mycket om att jobba längre. Jag ville vara mamma, bara mamma. Jag ville inte ta hand om andra människors barn och ha mitt eget barn, min lilla skatt och livsglädje, på förskola. Och jag kände mig stressad. Mannen bara sov.

Min vanliga dag var att gå upp extra tidigt på morgonen och göra Isabel redå för förskolan. Jag skulle ju droppa av henne där på väg till jobbet. Sedan om jag inte slutade för sent skulle jag hämta henne ifrån förskolan med, på väg hem efter jobbet. Ibland fick hon stanna sent ändå så att jag skulle kunna hämta henne, mannen gick det ju inte att lita på. Dem gångerna som jag bad honom om han kunde hämta henne hade jag dagiset ringa till mitt jobb ovh undra om någon skulle hämta henne, han var alltid försenad. Vaddå varningsklockor?

Vid det här laget hade han och jag redan helt olika dygnsrytmer. Jag gick upp tidigt och tog hand om allt och han gick upp när jag gick och la mig. Jag tyckte inte att det skulle vara så, men att prata med honom, det gick ju inte. Då var jag oförstående och elak. Bitch blev mitt andra namn och jag var tydligen duktig på "bitching".

Under den här tiden måddejag ganska så dåligt igen. Jag hade mått bra ett tag däremellan, men nu började jag att må dåligt igen. Jag satt mycket vid datorn och pratade med andra människor som inte mådde bra. Jag hittade mitt stöd och började må bättre och sedan stöttade jag andra. Mannen hatade mina internetkontakter. "All you do is talk bad about me" fick jag höra....och för det mesta pratade jag inte ens om honom.

Jag kände mig så himla ensam, men då förstod jag inte det. Jag tolkade min ensamhetskänsla som längtan. Längtan efter en till bebis...



gravid igen
(2007-01-06)
Gud vad jag längtade efter en till bebis. Innerst inne visste jag att en till bebis var en jättedålig idee, men jag längtade så! Min Isabel hade börjat bli lite självständig och jag ville ha en till liten bebis. En till liten bebis att älska...en till liten bebis att bli älskad ifrån. Jag ville bli älskad. Och så blev jag gravid igen.

Jag var så himla lycklig att ha den stora äran att få bära på ännu ett barn. Detta häftiga under att få känna ett liv växa innuti en själv. Mannen tog det inte lika bra. Han tog avstånd...mera avstånd än han redan hade tagit. I hans ögon var detta lilla växande liv en katastrof. Han ville hem till USA och han ville det NU och denna lilla knodd skulle förstöra alla hans planer.

Magen växte och ännu en gång önskade jag så att mannen skulle visa intresse. Jag ville så gärna att han skulle klappa på magen denna gången...bara en gång? Jag ville att han skulle prata med magen...bara lite? Men inget sånnt. Han klappade aldrig på min växande mage och han pratade inte med min växande mage heller. La jag hans hand på min mage för att den lilla bebisen knuffade och buffade så drog han fort tillbax den. Jag kände mig så ensam och längtade ännu mera efter den lilla bebisen.

Jag började att må riktigt dåligt igen. Jag fick tillbax min panikångest och klarade inte av mitt vardagliga liv. Paniken lamslog mig och även fasst att jag hade en underbar liten Isabel och ett jobb jag hade börjat trivas på så gick det snabbt snabbare snabbast nerför mig. Psykakuten gick inte att undvika. Jag fick medicin mot paniken, Attarax hette den, och livet blev lite drägligare igen.

Jag ville så gärna att allt skulle bli bra, jag ville att den här mannen skulle älska mig...jag ville så gärna bli älskad.

Han tog avstånd, men sa hela tiden att "bara vi kommer till USA...bara jag kommer hem...allt kommer att bli annorlunda då, jag lovar" Och i min desperation trodde jag på honom och fortsatte min prosess att få mitt visum.



Hailey
(2007-01-06)
Den 22. Oktober 2002 föddes våran andra dotter. Min andra dotter. Mamma-lycka igen. Bebishjärna. Amningshjärna. Mammahjärna.

Jag hade fått mitt green-card nu. Fritt fram för flytten. Jag trodde fortfarande på honom, hans lovord om gröna skogar och regnbågar. Jag var så naiv och vi flyttade...då var min guldklimp Hailey bara 8 veckor gammal.



USA
(2007-01-06)
Den 24. december gick flyget. Vi hade med oss 4 lådor, 2 väskor, en 2 åring och en nyfödd. Det var allt. Vi flyttade till USA nu och allt skulle ju bli så bra. Det lovade han ju.

Vi kom fram och det var kaos. Vi flyttade hem till hans mamma och jag var så otroligt olycklig. Jag saknade min mamma, jag saknade mitt liv och jag kände mig ensam. Men allt skulle ju bli så bra.

Han hittade snabbt ett jobb, det var ju en lovande början. Han jobbade mycket...väldigt mycket tyckte jag. Och drack gjorde han mycket också. Och så umgicks han mycket med sina vänner medans jag satt hemma hos hans mamma och ammade våran bebis och lekte med vårat småbarn och saknade min familj. Han stannade ute mycket, men jag ursäktade det hela med att han har ju inte varit hemma på så länge, han behöver säkert bara leka av sig lite och sen kommer han lugna ner sig. Leka av sig, det gjorde han, men det fick jag inte reda på förrens 1½ år senare...men det tar vi sen istället. Nu är vi fortfarande bara i början av USA tiden.

Nu började han att prata om att gå med i militären. Jag stöttade honom och han bestämde sig för att göra det. I samma veva hittade vi en lägenhet och flyttade ifrån hans mamma. I juli 2003 gick han med i militären och jag var ensam kvar i lägenheten. Han skulle vara borta i 6 månader och jag skulle vara helt ensam. Det var ok, jag fick lära mig att betala räkningar här i USA och jag klarade mig bra. Snacka om intensivkurs i överlevnad!

Han kom hem på permis lagom till Haileys 1-års dag. Det var en bra dag kommer jag ihåg. Sedan åkte han iväg igen och var borta till jul. Kom hem och vardagen började igen. Samma vardag som jag kände igen allt för väl. Mycket sovande, lite jobbande och mera drickande. Vi bröjade leta hus, det är ju sånnt man ska göra när man har liten familj och ISabel skulle börja i skolan och för att hon skulle kunna gå i den skolan som vi ville (den som hans mamma jobbar på) så skulle vi behöva flytta.

Vi hittade ett hus och 10 dagar innan vi skulle skriva på papprerna så fick jag reda på att han hade varit otrogen emot mig den där tidigare nämnda perioden där han lekte av sig. Mitt redan bräckliga liv rasade samman lite mera. Vi som skulle köpa hus. Han bad aldrig riktigt om ursäkt...fråga mig inte hur jag ursäktade det. Men jag stannade. Jag hade kunnat gå då, men jag stannade. Jag tror att min tanke då var att jag ville ge det e chance för min egen skull, att jag skulle kunna säga till mig själv att jag faktiskt försökte att ge det en chance, även om det inte höll. Så vi köpte huset och flyttade.

Någonting i mig hade dock dött. Jag tror att det var minnet av dem där 7 första veckorna, det där minnet som höll hoppet uppe...jag tror att det var det som dog då. Tur det egentligen, för då öppnade jag lite ögonen. Men jag skulle ju ge det en chance och envis som jag är gjorde jag det. Han fick ännu en chance. Jag hade aldrig trott att han skulle vara otrogen, det gjorde ont att bli sviken så...men chancen fick han ändå.

Sedan bodde vi ett tag i vårat nya hus och allting kändes lite bättre igen. Förnekelse är en listig kraft. Och jag började längta igen, gud vad jag längtade. Hela min kropp längtade efter en till liten bebis och tro mig, jag visste mycket väl att det är bland det dummaste som kunde hända med tanke på familjesituationen...men jag längtade så. En till liten bebis att älska...en till liten bebis att bli älskad ifrån...



gravid för tredje gången
(2007-01-06)
Och så hände det jag så längtade efter. Det lustiga är doch att jusst den månaden som det hände hade jag bestämmt mig för att flytta, att jag hade fått nog av hans dumheter. Hans oförmåga att vara pålitlig. Han drack så mycket igen och jobbade lite. Jag ville flytta...och så blev jag gravid. Igen.

Gud vad jag grät. Jag grät för att jag ville ha den här bebisen och jag grät för att jag visste att det skulle inte göra nån skillnad. Jag grät för att jag visste presis att jag ju nu skulle stanna och ge det hela ännu en chance. Och jag tror att han visste det också.

Den här graviditeten mådde jag faktiskt toppen. Jag mådde lite illa i början, men mådde snart bättre igen. Foglossningen var inte så farligt och allting kändes nytt och spännande, jag hade ju aldrig varit gravid i USA! Och jag hade en massa planer på hur förlossningen skulle vara och gud vad jag fick gravidhjärna! Allt annat bara försvann...allt elände och missnöje och....överhormonell gravidhjärna...får man skylla på det?

Mannen fortsatte att dricka, men nu jobbade han även så jag godtog hans ursäkt att han bara behövde det för att slappna av efter en lång dag på jobbet.

Magen växte...och igen...samma önskan som tidigare. Snälla klappa på min mage! Prata med bebisen! GÖR NÅNTING!

Men samma igen....inget direkt intresse för min växande mage. Visst, han var lite snällare emot mig och kallade mig inte lika fula ord när han blev full, men i prinsip var det ju likadant som dem 2 andra graviditeterna. Men jag var lycklig ändå, intalade jag mig själv. Jag skulle ju bli mamma igen. Min Hailey skulle få bli storasyster och min Isabel skulle bli storasyster igen. Vad skulle jag deppa för?



Emelie
(2007-01-06)
Och så kom min fina Emelie till världen.

Mannen var på jobbet när jag började få värkar. Det var då den 26. januari 2006. Jag ringde honom och sa att det nog var läge att komma hem, vilket han gjorde. Förlossningen gick snabb och klockan 17:02 föddes hon. Tre töser. Triss i tjejjer. Jag var mamma igen! Att han hade smugglat med sig vodka till förlossningen i en vattenflaska spelade då ingen större roll, det la sig på minnet och så tänkte jag inte mera på det. Jag hade blivit 3-barnsmamma ju!



2006
(2007-01-07)
År 2006 blev då ett ganska händelserikt år. Det började bra med att vi äntligen hade kommit ikapp ekonomiskt och sen kom ju Emelie till oss. Och hormonellt förvirrad som man är när man är nyförlöst så kändes ju allting relativt bra. Och så eskalerade mannens drickande igen.

Ni förstår, han dricker i perioder. Det går ett tag då han inte dricker alls och sen början han sakta och ökar och ökar tills han till slut tappar kontrollen för att sluta ett tag igen. När Emelie kom så var han i början av en av sina perioder igen. Den här perioden skulle komma att bli den längsta...11 månader skulle den ta, om vi ska vara petiga.

När man lever med en alkolist, så har jag fått lära mig den hårda vägen att hoppet är ens största fiende. Detta eviga hoppet om att "NU...nu slutar han" eller "Denna gången är den sissta". Och varje gång som hoppet sinade och började övergå till förstånd...varje gång hade han då ett par dagar där han inte drack, och swoosch! Där var hoppet igen!

Jag levde på hoppet och mannens drickande blev värre och värre.

Det hade väl blivit mars när han började att dricka varje dag. Jägermeister och billig vodka var hans val av drycker. Hans vanliga dag såg ut som så att han jobbade, körde förbi spritbutiken på väg hem, drack på väg hem, kom hem full, gick och la sig, sov tills barnen hade gått och lagt sig, gick upp och "jag ska bara till snabbmatskedjan en snabbis...är tillbax om 10 minuter" och sedan inte komma hem förrens minst 2 timmar senare, aspackad. Jag började att tröttna och jag började att vakna och "Bitch" blev vardagsnamnet nu kändes det som. Allt som "Bitchen" gjorde var bara att "Bitching and complaining" och sa jag nått så blev det "Shut the fuck up!" och "Stupid Bitch!" Han ville inte prata och jag lärde mig snabbt att när han är full så är det ingen idee.

Sedan var han borta en vecka med militären och jag hade ett av mina största AHA! upplevelser. Jag skulle vilja säga att jusst DET var en vändpunkt för mig. Han var borta och jag mådde bra. Nej, jag mådde faktiskt TOPPEN! Jag var gladare och mera harmonisk, hade tålamod i massor och kände mig...lätt! Jag kommer ihåg att jag satt en kväll och tänkte att "Wow vilken bra dag jag hade idag"....min nästa tanke var "wow...." Det hade slagit mig att jag mådde så bra som jag gjorde för att mannen var borta! Jag ringde då min bästa vän i Texas och berättade för henne om min uppenbarelse och konstanterade att "wow...det är ju inget bra tecken i ett förhållande". Då insåg jag...allt det jag egentligen redan visste och hade funderat lite på, allt som kändes fel....det insåg jag då. Men då var jag ändå inte rikigt redå att gå ännu, jag hade ju bara presis vaknat. Och presis som när man vaknar efter en natts sömn och behöver att sträcka på sig först, presis så kändes det att jag behövde smälta mitt uppvaknande först.

Så jag stannade och mannen fortsatte att komma hem full.

Han brukade följa ett mönster när han är full klurade jag även ut. Lite lustigt vad man klurar ut när man börjar våga se saker för vad dem är. Hans mönster? Jo, först var han glad, sedan kåt och när han inte fick nått så blev han arg och då var det smartast att hålla tyst. Han var arg väldigt ofta. Och ju argare han blev destå mera drack han. Det kändes som en ond cirkel för ju fullare han blev desto mindre ville jag, men ju mindre jag ville desto argare blev han. Så ibland gav jag in då bara för att få tyst på honom, men kärlek fanns det inte kvar, inte ifrån min sida i alla fall. Den hade dött för länge sedan...ungefär samtidigt som minnet av dem där 7 första veckorna dog.



dags att gå lilla gumman
(2007-01-07)
Sedan kom det ett till uppvaknande. Jag fick se en sida av honom som jag inte hade sett tidigare.

Han kom hem full en natt och ven fasst att jag visste att han skulle vara full och även fasst att jag visste att det inte är någon idee att prata med honom...även fasst allt det så kunde jag inte hålla tyst. Han blev arg och kallade mig allt det fula man kunde tänka sig och sedan slängde han en kudde på mig. Ja, en kudde. Visst, det var bara en kudde, men det hade lika gärna kunnat vara nånting annat. Och den träffade mig i ögat och det gjorde ont. HAn bara skrattade och tyckte att jag var löjlig. Jag sa nått och han bara exploderade. Han stod kanske 10 cm ifrån mitt ansikte och bara skrek på mig och petade mig på näsan om och om igen. Jag kommer ihåg att jag tänkte "Men slå mig då din jävel...få det överstökat, jag vet ju att du vill det!"

Han slog mig inte, men gränsen var nådd. Han gick på promenad och jag ringde min vän i Texas igen och frågade ifall hon tyckte att jag skulle gömma våra vapen vi har. Han kom tillbax och fick sova på soffan, jag låste in mig i sovrummet med våra 3 barn.

Nu var jag klarvaken.