Skräckupplevelse

Måndag den 9. Maj blev inte alls som vi hade tänkt oss, inte dagen efter heller...eller veckan för den delen. Måndag den 9. Maj firade M och jag egentligen våran bröllopsdag, men istället för att mysa tillsammans med nått gott i soffan och en film så blev det ambulans och en natt på barnakuten igen.

Vidar slutade nämligen att andas!

Kvällen hade gått som det brukar. Vi hade satt oss i soffan och Vidar fick inhalera airomiren och sedan pulmicorten och så tittade vi på tv medan jag ammade honom tills han somnade. Som vanligt la jag sedan ner honom i babysittern där han brukar sova tills vi går och lägger oss, på så sätt har vi honom ju i samma rum och nära utan att någon av oss håller honom. Smidigt helt enkelt. Efter en lite stund, då vi var säkra på att han hade somnat bra, gick vi upp för att fixa lite...

...Och så hörde vi andningslarmet tjuta.

Jag sprang ner för att titta till honom och var väl egentligen inte allt för orolig, det har hännt att larmet har trillat av blöjan och larmar ju då och det var säkert det bara...men ack så fel jag hade. Jag la min hand på hans mage för att se att han andades, vilket han INTE gjorde! Han var alldeles vit / grå och stilla! Jag knuffade lite på honom och fortfarande ingen reaktion! Jag slet upp honom...ropade på M...ingen reaktion, bollade honom lite och buffade honom i rumpan. M kom ner och först då fick jag en reaktion av Vidar, han vred sig lite, men mer var det inte. Jag la honom i famnen och klappade honom på ryggen och kände att han blev tung så då tog jag ner honom igen och både M och jag vred och vände lite på honom för att få honom att vakna till men han var jätte slö och ville bara somna om. Först efter kanske 5 minuter blev han lite sur och började gråta lite halvt engagerad.

Jag hade då hunnit ringa till 1177. Visste just då inte om jag skulle ringa 1177 eller 112 och eftersom han ju andades igen blev det 1177 och 10 minuter senare kom ambulansen och eftersom Vidar fortfarade var rätt blek och hängig fick vi följa med.

Fy fan säger jag bara! När jag kom ner och petade på honom och inte fick någon reaktion...jag trodde verkligen att han var död! Det var en så konstig känsla, totalt bottenlös panik samtidigt som jag blev 100% skärpt och fokuserad. Allt hände så fort samtidigt som det kändes som en evighet innan han andades igen.

I ambulansen pratade vi lite, ambulansgubben och jag, och han sa att hade det inte varit för andningslarmet hade det nog inte gått så bra med tanke på att Vidar var så medtagen och krävde rätt hård behandling (ambulansgubbens ord) för att komma igång igen. Andningslarmet som vi var utan i en knapp vecka då Eivin hade sönder det första och vi fick köpa nytt, och som vi sedan fick byta batteri på för inte alls så många veckor sedan och i väntan på det nya batteriet var utan i en knapp vecka igen. Andningslarmet som Vidar alltid har på sig och som är igång 24/7...jag är tacksam bortom förklaring för att vi har det!

På sjukhuset ansågs Vidar sedan frisk. Han syresatte sig bra och pulsen såg bra ut. Vi fick dock stanna för observation över natten och på morgonen tog dem ett RS prov som var negativt och jag tjatade till mig ett EKG på honom som inte heller visade några konstigheter. Läkaren pratade om att man vid PSD inte brukar hitta varför barnen dog och att vi nog inte heller kommer få veta varför Vidar slutade att andas. Läkaren ville inte yttra sig om ifall Vidar hade dött om jag inte hade hittat honom, men han sa att det i vårat fall (för det hjälper inte alla) var bra med andningslarmet.

Min magkänsla säger mig att våran Vidar hade änglavakt.

Och nu är jag en överbeskyddande hysteriskt rädd hönsmamma. Jag var lugn när det hände och när vi var på sjukhuset, men när jag kom hem i tisdags och hade nattat Vidar, då bröt jag ihop. Vår lilla tjocka grodan boll bebis! Jag är så jävla rädd!

Så den här veckan får storebror Eivin inte gå på dagis och jag är aldrig längre än en armslängd ifrån Vidar. Jag behöver ha dem nära och tack och lov är M också ledig till mitten av nästa vecka så jag får ha hela min lilla familj samlad.