Snart får jag pussa och krama mina töser igen! Snart snart snart!
Huset är bokad, bilen är bokad, flygbiljetterna är inköpta och jag har gjort en lista med det som skall packas. Det är en hel del kvar att göra och tiden kommer nästan gå för fort för det är saker på schemat nästan varje dag nu...från barnkalas till läkarbesök till förhoppningsvis en ny liten brorsdotter!
Woohoo säger jag bara! Hatar att flyga och det känns läskigt att åka så långt med vår Vidar, men ååhhh vad mysigt det kommer att bli!
Snart får jag ha hela min familj samlad - min man och jag och alla 5 barn - jag längtar!!!
fredag 27 maj 2011
torsdag 19 maj 2011
förresten
Under graviditeten så tappar man inget hår alls och det blir sådär vackert och lysande och bara WOW....och sen....vad händer sen?
Sedan när bebis har kommit, ja då vågar man inte borsta eländet för det känns som man håller på att bli flintis!
Vad är grejjen???
Det är hår överallt....och jag har långt hår. LÅÅÅÅÅNGT hår! Och drar jag fingrarna igen mitt långa hår och sedan rullar ihop det till en boll....då ser det ut som ett fågelbo. Och det är väl....fint? *försöker tänka positivt samtidigt som jag påminner mig själv om att jag passar väldigt bra i kort*
Sedan när bebis har kommit, ja då vågar man inte borsta eländet för det känns som man håller på att bli flintis!
Vad är grejjen???
Det är hår överallt....och jag har långt hår. LÅÅÅÅÅNGT hår! Och drar jag fingrarna igen mitt långa hår och sedan rullar ihop det till en boll....då ser det ut som ett fågelbo. Och det är väl....fint? *försöker tänka positivt samtidigt som jag påminner mig själv om att jag passar väldigt bra i kort*
envis
Idag fick jag göra en övning med kort hos kuratorn. Det var en hel hög med kort med ord på som beskrev egenskaper och av dessa skulle jag välja några stycken. Haha, jag gick igenom hela högen och organiserade.
Jag är definitivt inte tålmodig.
Jag är snäll för det mesta.
Jag är alltid organiserad.
Jag är definitivt beslutsam (läs envis).
Bara för att nämna några exempel på mina fyra högar. Det var nyttigt faktiskt, framförallt högen med "definitivt"...den innehöll "beslutsam", "hoppfull", "entusiastisk", "beskyddande", "lojal" och...vad var det mera? Äsch, kommer jag inte ihåg. Hur som en nyttig övning. Kuratorn frågade mig hur jag skulle kunna använda dessa definitiva egenskaper och när jag åkte därifrån kom jag på det...
...Härmed bestämmer jag mig för att njuta av mitt nu!
Sådärja. Enkelt va?
Eller kanske inte så enkelt, men jag ska i alla fall försöka njuta mer av mitt nu. För rent krasst. Om vi tar mitt katastroftänk...tänk om det blir sannt och tänk om det värsta som kan hända och som jag är så rädd för....tänk om det händer. Vad är då det som jag troligtvis skulle ångra allra allra mest?
Jo, att jag inte njöt medan jag kunde.
Så nu jävlar ska jag njuta. Varje sekund, varje minut, varje timme och varje dag...varje NU! För just NU....och NU....och NU....ja, jusst nu med, så är vi alla tillsammans, vi mår alla bra och livet är faktiskt helt fantastiskt underbart!
Jag är definitivt inte tålmodig.
Jag är snäll för det mesta.
Jag är alltid organiserad.
Jag är definitivt beslutsam (läs envis).
Bara för att nämna några exempel på mina fyra högar. Det var nyttigt faktiskt, framförallt högen med "definitivt"...den innehöll "beslutsam", "hoppfull", "entusiastisk", "beskyddande", "lojal" och...vad var det mera? Äsch, kommer jag inte ihåg. Hur som en nyttig övning. Kuratorn frågade mig hur jag skulle kunna använda dessa definitiva egenskaper och när jag åkte därifrån kom jag på det...
...Härmed bestämmer jag mig för att njuta av mitt nu!
Sådärja. Enkelt va?
Eller kanske inte så enkelt, men jag ska i alla fall försöka njuta mer av mitt nu. För rent krasst. Om vi tar mitt katastroftänk...tänk om det blir sannt och tänk om det värsta som kan hända och som jag är så rädd för....tänk om det händer. Vad är då det som jag troligtvis skulle ångra allra allra mest?
Jo, att jag inte njöt medan jag kunde.
Så nu jävlar ska jag njuta. Varje sekund, varje minut, varje timme och varje dag...varje NU! För just NU....och NU....och NU....ja, jusst nu med, så är vi alla tillsammans, vi mår alla bra och livet är faktiskt helt fantastiskt underbart!
onsdag 18 maj 2011
mysigt
Ammandes och med snuttefilten trivs Vidar bäst. Det är mysiga och viktiga stunder i vårat JUST NU att ta vara på! *påminner mig själv att vara i nuet*
jobbigt
bilden
Jag tömde precis mobilen på bilder till datorn och insåg att jag tog ett kort på Vidar bara max 30 minuter innan han slutade att andas. Jag fick en stor klump i magen när jag såg bilden, kom ihåg att jag tänkte att han såg så fridfull ut så jag tog kort...jo tjena :-(
Det är jobbigt att hela tiden gå med en klump i halsen, att hela tiden vara rädd och att hela tiden vara beredd på det värsta. Min kurator som jag träffar en gång i veckan nu sa förra veckan "ja du, jag är lite handfallen just nu...jag vet inte hur jag ska hjälpa dig idag". Hon är bra, ställer bra frågor och får mig att tänka och försöka ändra tankebanor, men med mitt totala katastroftänk just nu, där kände till och med hon sig vilsen.
Det var en fruktansvärt jobbig upplevelse det där. Vi hade sådan enorm tur, älskade goaste unge liksom! Jag skulle inte fixa att mista honom, jag gör inte det! Är så fruktansvärt rädd att förlora honom att jag känner mig mest bara ledsen när jag tittar på honom, det gör liksom ont av all rädsla! Samtidigt VET jag ju att jag inte kan tänka så. JUST NU mår han bra och JUST NU är han hos mig och JUST NU kan jag pussa dem där tjocka kinderna och bara drunkna i all kärlek jag känner för denna lilla människa! Så varför låta rädslan förstöra mitt JUST NU?
Jag älskar denna lilla pojke så gränslöst mycket....
torsdag 12 maj 2011
Skräckupplevelse
Måndag den 9. Maj blev inte alls som vi hade tänkt oss, inte dagen efter heller...eller veckan för den delen. Måndag den 9. Maj firade M och jag egentligen våran bröllopsdag, men istället för att mysa tillsammans med nått gott i soffan och en film så blev det ambulans och en natt på barnakuten igen.
Vidar slutade nämligen att andas!
Kvällen hade gått som det brukar. Vi hade satt oss i soffan och Vidar fick inhalera airomiren och sedan pulmicorten och så tittade vi på tv medan jag ammade honom tills han somnade. Som vanligt la jag sedan ner honom i babysittern där han brukar sova tills vi går och lägger oss, på så sätt har vi honom ju i samma rum och nära utan att någon av oss håller honom. Smidigt helt enkelt. Efter en lite stund, då vi var säkra på att han hade somnat bra, gick vi upp för att fixa lite...
...Och så hörde vi andningslarmet tjuta.
Jag sprang ner för att titta till honom och var väl egentligen inte allt för orolig, det har hännt att larmet har trillat av blöjan och larmar ju då och det var säkert det bara...men ack så fel jag hade. Jag la min hand på hans mage för att se att han andades, vilket han INTE gjorde! Han var alldeles vit / grå och stilla! Jag knuffade lite på honom och fortfarande ingen reaktion! Jag slet upp honom...ropade på M...ingen reaktion, bollade honom lite och buffade honom i rumpan. M kom ner och först då fick jag en reaktion av Vidar, han vred sig lite, men mer var det inte. Jag la honom i famnen och klappade honom på ryggen och kände att han blev tung så då tog jag ner honom igen och både M och jag vred och vände lite på honom för att få honom att vakna till men han var jätte slö och ville bara somna om. Först efter kanske 5 minuter blev han lite sur och började gråta lite halvt engagerad.
Jag hade då hunnit ringa till 1177. Visste just då inte om jag skulle ringa 1177 eller 112 och eftersom han ju andades igen blev det 1177 och 10 minuter senare kom ambulansen och eftersom Vidar fortfarade var rätt blek och hängig fick vi följa med.
Fy fan säger jag bara! När jag kom ner och petade på honom och inte fick någon reaktion...jag trodde verkligen att han var död! Det var en så konstig känsla, totalt bottenlös panik samtidigt som jag blev 100% skärpt och fokuserad. Allt hände så fort samtidigt som det kändes som en evighet innan han andades igen.
I ambulansen pratade vi lite, ambulansgubben och jag, och han sa att hade det inte varit för andningslarmet hade det nog inte gått så bra med tanke på att Vidar var så medtagen och krävde rätt hård behandling (ambulansgubbens ord) för att komma igång igen. Andningslarmet som vi var utan i en knapp vecka då Eivin hade sönder det första och vi fick köpa nytt, och som vi sedan fick byta batteri på för inte alls så många veckor sedan och i väntan på det nya batteriet var utan i en knapp vecka igen. Andningslarmet som Vidar alltid har på sig och som är igång 24/7...jag är tacksam bortom förklaring för att vi har det!
På sjukhuset ansågs Vidar sedan frisk. Han syresatte sig bra och pulsen såg bra ut. Vi fick dock stanna för observation över natten och på morgonen tog dem ett RS prov som var negativt och jag tjatade till mig ett EKG på honom som inte heller visade några konstigheter. Läkaren pratade om att man vid PSD inte brukar hitta varför barnen dog och att vi nog inte heller kommer få veta varför Vidar slutade att andas. Läkaren ville inte yttra sig om ifall Vidar hade dött om jag inte hade hittat honom, men han sa att det i vårat fall (för det hjälper inte alla) var bra med andningslarmet.
Min magkänsla säger mig att våran Vidar hade änglavakt.
Och nu är jag en överbeskyddande hysteriskt rädd hönsmamma. Jag var lugn när det hände och när vi var på sjukhuset, men när jag kom hem i tisdags och hade nattat Vidar, då bröt jag ihop. Vår lilla tjocka grodan boll bebis! Jag är så jävla rädd!
Så den här veckan får storebror Eivin inte gå på dagis och jag är aldrig längre än en armslängd ifrån Vidar. Jag behöver ha dem nära och tack och lov är M också ledig till mitten av nästa vecka så jag får ha hela min lilla familj samlad.
Vidar slutade nämligen att andas!
Kvällen hade gått som det brukar. Vi hade satt oss i soffan och Vidar fick inhalera airomiren och sedan pulmicorten och så tittade vi på tv medan jag ammade honom tills han somnade. Som vanligt la jag sedan ner honom i babysittern där han brukar sova tills vi går och lägger oss, på så sätt har vi honom ju i samma rum och nära utan att någon av oss håller honom. Smidigt helt enkelt. Efter en lite stund, då vi var säkra på att han hade somnat bra, gick vi upp för att fixa lite...
...Och så hörde vi andningslarmet tjuta.
Jag sprang ner för att titta till honom och var väl egentligen inte allt för orolig, det har hännt att larmet har trillat av blöjan och larmar ju då och det var säkert det bara...men ack så fel jag hade. Jag la min hand på hans mage för att se att han andades, vilket han INTE gjorde! Han var alldeles vit / grå och stilla! Jag knuffade lite på honom och fortfarande ingen reaktion! Jag slet upp honom...ropade på M...ingen reaktion, bollade honom lite och buffade honom i rumpan. M kom ner och först då fick jag en reaktion av Vidar, han vred sig lite, men mer var det inte. Jag la honom i famnen och klappade honom på ryggen och kände att han blev tung så då tog jag ner honom igen och både M och jag vred och vände lite på honom för att få honom att vakna till men han var jätte slö och ville bara somna om. Först efter kanske 5 minuter blev han lite sur och började gråta lite halvt engagerad.
Jag hade då hunnit ringa till 1177. Visste just då inte om jag skulle ringa 1177 eller 112 och eftersom han ju andades igen blev det 1177 och 10 minuter senare kom ambulansen och eftersom Vidar fortfarade var rätt blek och hängig fick vi följa med.
Fy fan säger jag bara! När jag kom ner och petade på honom och inte fick någon reaktion...jag trodde verkligen att han var död! Det var en så konstig känsla, totalt bottenlös panik samtidigt som jag blev 100% skärpt och fokuserad. Allt hände så fort samtidigt som det kändes som en evighet innan han andades igen.
I ambulansen pratade vi lite, ambulansgubben och jag, och han sa att hade det inte varit för andningslarmet hade det nog inte gått så bra med tanke på att Vidar var så medtagen och krävde rätt hård behandling (ambulansgubbens ord) för att komma igång igen. Andningslarmet som vi var utan i en knapp vecka då Eivin hade sönder det första och vi fick köpa nytt, och som vi sedan fick byta batteri på för inte alls så många veckor sedan och i väntan på det nya batteriet var utan i en knapp vecka igen. Andningslarmet som Vidar alltid har på sig och som är igång 24/7...jag är tacksam bortom förklaring för att vi har det!
På sjukhuset ansågs Vidar sedan frisk. Han syresatte sig bra och pulsen såg bra ut. Vi fick dock stanna för observation över natten och på morgonen tog dem ett RS prov som var negativt och jag tjatade till mig ett EKG på honom som inte heller visade några konstigheter. Läkaren pratade om att man vid PSD inte brukar hitta varför barnen dog och att vi nog inte heller kommer få veta varför Vidar slutade att andas. Läkaren ville inte yttra sig om ifall Vidar hade dött om jag inte hade hittat honom, men han sa att det i vårat fall (för det hjälper inte alla) var bra med andningslarmet.
Min magkänsla säger mig att våran Vidar hade änglavakt.
Och nu är jag en överbeskyddande hysteriskt rädd hönsmamma. Jag var lugn när det hände och när vi var på sjukhuset, men när jag kom hem i tisdags och hade nattat Vidar, då bröt jag ihop. Vår lilla tjocka grodan boll bebis! Jag är så jävla rädd!
Så den här veckan får storebror Eivin inte gå på dagis och jag är aldrig längre än en armslängd ifrån Vidar. Jag behöver ha dem nära och tack och lov är M också ledig till mitten av nästa vecka så jag får ha hela min lilla familj samlad.
söndag 8 maj 2011
saknade älskade töser
Ibland är jag så himla osmart. Pratade med töserna via skypen och visade dem trädgården och huset nu när jag kan skypa via mobilen, det var jätte mysigt! Sedan när vi hade lagt på såg jag att Isabel hade skickat en länk till mig till en film hon hade gjort och lagt ut på youtube. Gick dit och tittade och...hittade en massa andra filmsnuttar på mina älskade töser.
Det gör så jävla ont i hjärtat.
Dem är så himla fina mina töser, jag kunde inte sluta titta. Och trots att jag bara blev mer och mer ledsen så var jag tvungen att titta på alla filmsnuttar på dem....två gånger...eller till och med tre.
Jag inbillar mig ibland att sorgen har blivit lättare att bära, att saknaden gör mindre ont. Intalar mig att jag har blivit van..."man vänjer sig" säger jag. Men så fan heller. Sorgen är där och det gör lika ont som i början, det känns bara lite mindre när jag tänker på annat. Men när jag tänker på dem och tillåter mig att känna...då är det inte kul. Jag saknar dem så fruktansvärt mycket, dem fattas mig!
Alla pussar och kramar jag ger varje dag...är hur jag än gör...alltid tre pussar och kramar för lite :-(
Det gör så jävla ont i hjärtat.
Dem är så himla fina mina töser, jag kunde inte sluta titta. Och trots att jag bara blev mer och mer ledsen så var jag tvungen att titta på alla filmsnuttar på dem....två gånger...eller till och med tre.
Jag inbillar mig ibland att sorgen har blivit lättare att bära, att saknaden gör mindre ont. Intalar mig att jag har blivit van..."man vänjer sig" säger jag. Men så fan heller. Sorgen är där och det gör lika ont som i början, det känns bara lite mindre när jag tänker på annat. Men när jag tänker på dem och tillåter mig att känna...då är det inte kul. Jag saknar dem så fruktansvärt mycket, dem fattas mig!
Alla pussar och kramar jag ger varje dag...är hur jag än gör...alltid tre pussar och kramar för lite :-(
fredag 6 maj 2011
Diggar min nya telefon!
Efter en himlans massa trubbel med min mobil har det äntligen efter nästan 3 veckor löst sig och OJ vad glad jag ÄR!!!
Idag kunde jag ha videokonferans med mina töser via min mobil och både ljud och bildkvaliten var superb. Det är riktigt skönt att veta att jag vart jag än är kan ha mina videosamtal med dem utan att behöva släpa med min dator och webkameran och datorsladd och mic. Allt jag behöver nu är min mobil och den...ja, den har jag aldrig långt borta.
Så idag är jag nöjd :-)
Idag kunde jag ha videokonferans med mina töser via min mobil och både ljud och bildkvaliten var superb. Det är riktigt skönt att veta att jag vart jag än är kan ha mina videosamtal med dem utan att behöva släpa med min dator och webkameran och datorsladd och mic. Allt jag behöver nu är min mobil och den...ja, den har jag aldrig långt borta.
Så idag är jag nöjd :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)