dumma pastellfärger

Denna blogg kommer inte enbart innehålla en massa gulligull och roliga dagar för så är inte mitt liv. När jag mår bra står jag på den högsta toppen och alla skuggor är rena petitesser. Men så är inte livet alltid bara solsken och när det regnar i mitt liv då blir det översvämmning och jag sitter i en grop som fylls med vatten. Typ.

(ja, jag gillar att prata i konstiga bilder och udda liknelser)

In alla fall. det ständiga regnmålnet i mitt liv är töserna. Jag vet inte hur många tårar jag gråtit...dem skulle nog fylla hela jordens vattenbehov. Men genom åren har jag lärt mig att alla mina tårar faktiskt inte spelar någon som hellst roll, det ändrar inte på faktumet att det är som det är.

Så jag har intalat mig själv att jag har accepterat situationen, låter väl vettigt eller hur?

Men så träffar jag en ny kurator nu och hon är duktig hon. Ställer bra frågor och rör om i grytan lite och hoppsan kommer man på en massa saker man inte tänkt på...eller förträngt är väl kanske rättare ord. Jag trodde att jag hade accepterat situationen med töserna....och det kanske jag har. Men sorgen...ojojoj...den har jag förträngt och tydligen sopat under mattan alá "ser inte finns inte bingobingobingo".

Det är inte bra att förtränga sorg för det gör att man blir lite knasig.

Sedan jag blev gravid med Vidar så har jag haft svårt att ta till mig graviditeten. I min erfarenhet slutar ju våra graviditeter i missfall, så varför skulle det gå bra den här gången? Och varje gång vi fick se honom på VUL eller UL blev jag lika förvånad att shit, han finns kvar och han LEVER! Jag trodde verkligen inte att vi skulle få honom, inte ens när jag var höggravid och kände honom sparka mina revben ömma. Jag trodde att jag skulle tro på det när han föds levande.

Men vad fel jag hade. Jag tror fortfarande inte att vi får behålla honom...varför skulle vi liksom?

När Vidar var 3 veckor gammal så blev han förkyld och innan han hann bli helt bra fick han nästa förkylning som vid 6 veckors ålder visade sig vara RS. Han blev då inlagd på sjukhuset där han fick syrgas och blev sondmatad och i 6 av dem 11 dagarna vi låg inne var kopplad till en CPAP maskin med massor med slangar och sladdar. Han var verkligen jätte sjuk. Sedan fick vi komma hem och en vecka senare var han förkyld igen och sedan han var 10 veckor gammal vet vi att han fått förkylningsasta. eller tror...trots inhalationer hemma blir han inte bättre och har nu vid 12 veckors ålder lika jobbigt med andningen.

Så varför skulle vi få behålla honom, vi har inte fått bara njuta av honom utan det är hela tiden nått att oroa sig över. Så även om det låter bisarrt så tar jag minst ett kort om dagen på honom...utifall att han dör.

Inte så jätte sunt tankesätt, jag vet.

Så tillbaks till kuratorn. Jag träffar henne för att hantera mitt katastroftänk om Vidar och i samtalen har vi kommit fram till att det tänket är kopplat till min obearbetade sorg över töserna. Jag fick ju inte behålla dem, eller Ms och mina graviditeter som slutade i missfall (allt som allt 6 stycken) så den erfarenheten jag har är ju att jag inte får behålla mina barn.

Kuratorn frågade mig hur jag känner angående Eivin. Om jag har samma tankar där. Det har jag, men jag har lärt mig att kontrollera dessa tankar. Med Eivin har vi så mycket lugna stunder att jag i mitt katastroftänk kan hitta en trygghet i att tänka att det blir bra för det har jag upplevt. Det saknar jag än så länge med Vidar.

så kuratorn och jag började prata färger. Haha, hon är som jag och pratar i bilder och liknelser så vi kan göra det. Vi kom fram till...eller JAG kom fram till...att när jag mår bra och är på toppen, då är jag en pastellfärg. Och allt det där andra, stressen som gör att jag mår som jag gör ibland (som tex att Vidar är sjuk)....det är tyvärr riktigt starka färger. Så när dem tar över så försvinner ju alla pastellfärger och ja, jag dalar. Så planen är att ta bort "pastell" ur pastellfärger så att mina toppar blir starkare i färgen än vad mina dalar är så jag inte tappar siktet på dem.Och för att göra det måste jag tydligen bearbeta mina sorger för det är sorgen som är boven, som påverkar allt.

Gissa om jag var trött efter senaste gången jag träffade kuratorn. Jag vill inte prata om min sorg, vill inte tänka på min sorg...vill inte vara medveten om min sorg. Jag blir så himla ledsen då. Och vad hjälper det liksom? Jag kommer ändå inte få tillbaks dem.

Fast hon har ju rätt, kuratorn. Om bearbetningen av min sorg gör att jag kan må bättre i mitt här och nu, då kanske det är bra ändå även om det är jobbigt?

~Älskade saknade barn~