När Vidar föddes

Denna graviditet hade varit en tuff graviditet. Dels var det jobbigt psykiskt med tanke på de 4 missfallen innan och dels blev den fysiskt väldigt tungt då foglossningen slog till redan i vecka 15. Jag levde för VULen och ULen och räknade dagarna däremellan fram till den dagen som vi tillsammans med SpecMVC läkaren hade bestämt skulle bli vår dag för bedömning av igångsättning - och möjlig igångsättning. Datumet vi fick var den 28/1-11.

Två veckor innan mådde jag dock otroligt dåligt. Fogarna gjorde att jag knappt kunde röra mig och nätterna var bara rena pinan. Jag var totalt utmattad och trött som jag var kunde jag inte tänka allt för positivt och började oroa mig massor över hur bebisen mådde, var stundvis till och med övertygad om att han hade dött. Då mailade jag till min BM som ringde upp mig och bad mig ringa SpecMVC för så skulle jag inte behöva må. Sagt och gjort, jag ringde dem och fick en ny tid för igångsättningsbedömningen: 20/1-11. En vecka till kunde jag klara...

20/1-11
Denna dag åkte Martin och jag först och lämnade lilleman på förskolan innan vi begav oss till Västerås. Vi var ute i god tid och beslöt oss för att åka till IKEA för att äta frukost. Det kändes pirrigt att sitta där och veta att kanske kanske skulle vi få möta vår bebis idag! Klockan 11 skulle vi träffa läkaren som gjorde en gynundersökning på mig. I samtalet efter ville han först att vi skulle återkomma dagen därpå, men när han såg hur uppgiven jag måste ha sett ut frågade han "Det var inget bra?" och både Martin och jag svarade "nej" varpå han ringde ner till förlossningen igen och vi fick beskedet att vi var välkomna ner. YES!

Igångsättningen skulle ske idag! Så gick vi ner och innan vi gick in meddelade vi alla inblandade (grannarna som skulle hämta lilleman från förskolan, svärmor som skulle ha lilleman över natten och min mamma som skulle vara med på förlossningen) och så gick vi in genom dem efterlängtade dörrarna på förlossningen.

Rummet vi fick var rum 8...samma som lilleman föddes i. Det kändes genombra! Och så började det hela.

Klockan hade hunnit bli 12 då mitt antibiotikadropp sattes och nu skulle vi bara vänta i 4 timmar innan nästa steg. 15:30 kom då två BM och nästa steg sattes igång: vattnet skulle tas. Dock var tappen trots mognad väldigt högt upp, så den ena BM tryckte ner på min mage medan den andra försökte ta hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Vattnet var det inget problem med att få att gå och hela magen kändes som en luftballong som man släppt ut luften ur, helt plötsligt kunde jag andas! Men elektroden var lite svårare att sätta och BM bytte plats. Den som tryckte på min mage nu var totalt rabiat och det kändes som om hon nuddade min ryggrad när hon tryckte ner med näven. Men effektiv var hon, för elektroden satt och nästa fas inleddes. Väntan på att det skulle sätta igång.

Väntan på att det skulle sätta igång var dryg. Min kropp höll inte riktigt med om att förlossningen skulle starta så några nämnvärda värkar fick jag inte. Minns inte exakt, men tror att klockan hann bli 18 när det värkstimulerande droppet sattes. Men inte ens då hände det mycket. Lite småvärkar, men inget märkvärdigt. Var 20:de minut höjdes droppet i hoppet om bra värkar. Jag kollades och var bara öppen ynka 4cm när dagpasset gick av och nattpasset gick på. Nattpasset var tredje passet BM:or som vi skulle träffa, men det hade inte kunnat bli bättre för jag fick nu träffa den absolut bästa BM jag någonsin har träffat: BM Marie!

Eftersom jag aldrig tidigare hade fått en epidural i tid beslöt BM Marie och jag att jag skulle få en epidural men att vi inte behövde fylla den med medicin med det samma. Jag började dock få lite smått med värkar som började bli lite tyngre att andas igenom, så jag tyckte att vi sätter den och använder den. I väntan på att narkosläkaren skulle komma skulle jag få akupunktur, men läkaren var snabb, så någon akupunktur då blev det aldrig. Men epiduralläraken var GULD värd! Hon var så himla bra. Jag fick sitta upp och böja mig framåt, slappna av i rygg och axlar och så började läkaren jobba. Hon var snabb och duktig och det var häftigt att vara så med när epiduralen sattes. Och så sprutade dem in smärtstillande och åh vad skönt!

Och vips så var jag 8cm öppen.

Epiduralen funkade bra för mig, eller trekvartsbra egentligen. Jag hade en fläck stor som en apelsin på höger sida av magen som inte alls var bedövad, där kände jag alla mina värkar. Och eftersom jag kände värkarna där bad jag om mer smärtlindring så fort jag fick ha den påfylld. Allt påfyllande gjorde dock att min andra sida, den vänstra, var SUPERBEDÖVAD…så pass att mitt vänstra ben helt domnade bort och var okontaktbart. Men det var rätt kul och jag skrattade gott åt mitt olydiga ben.

På öppningsfronten hände däremot inte så mycket mer. Jag hade öppnat mig från 4cm till 8 cm på två timmar och sedan till 9 cm…men så stannade det hela och jag var öppen 9 cm i flera timmar. Det var drygt, för ont hade jag ju och otålig var jag också. Vi provade lite olika ställningar, sittandes på bollen, sittandes gränsle över sängen, ståendes i en ställning, ståendes på knä lutad på ryggstödet av sängen och liggandes på sidan. Men inget ville liksom hjälpa. Lite akupunktur provade vi nu med, men ja, det gick trögt ändå och jag började bli trött.

Det hade blivit den 21/1 för flera timmar sedan och kroppen kändes sliten.

Så kom BM Marie och sa att jag skulle ställa mig på knäna igen. Jag ville egentligen ha mer bedövning för den hade börjat släpa rejält, men hon ville inte ge mig mer om förlossningen var nära nu. Så jag stod på knä böjd över sängen och fick massage i ländryggen av både Uskan, min mamma och sedan Martin medan jag andades igenom värkarna. Efter kanske 20 minuter ståendes sådär kände jag ett litet plopp, men jag stod kvar för jag ville inte sätta mig ner för tidigt igen (vilket jag troligtvis gjorde när jag stod på detta viset tidigare under kvällen). Nu jävlar skulle bebisen få komma ut! Men sedan orkade jag inte längre och BM skulle kolla om det hade hänt något mera och om jag skulle kunna få mer bedövning eller ej.

Så jag satte mig ner och hon kollade och sa “ Vad glad jag blir...och nu kommer du bli jätte glad” Jag var 10 cm öppen och fick nu börja krysta! Jag blev så lättad när hon sa så…åh vad bra! Fast hur var det man gjorde?

Jag provkrystade lite försiktigt vid den första värken, men vågade inte ta i ordentligt. Den andra värken vågade jag ta i och jag kände hur huvudet kom ner och ut en bit. Jag fick frågan om jag ville känna, men det tackade jag bestämt nej till. Värken försvann och jag fick invänta nästa. Så kom nästa värk och jag tog i och nu kom hela han ut, vår bebis, vår efterlängtade lilla bebis. Och han kom som stålmannen med ena handen uppe vid huvudet! Jag blev alldeles överväldigad av att vi äntligen hade fått vår bebis, det har varit en så lång väntan! Och där var han, fin färg, inte alls så kladdig, tjock och med massor med hår! Alldeles underbara ljuvliga lilla son.

Den 21/1-2011 klockan 04:54 i vecka 37+2 kom han, vår Vidar. Hela 55cm lång och mäktiga 4575 gram tung.

~Lycka~