lilla Vidar

Nu har vi äntligen fått en diagnos på vår lilla kille....astma :-(

Sedan han var 3 veckor gammal har han haft problem med andningen och vi har typ blivit stammisar på barnakuten och ingen har lyssnat på oss, det har varit så frustrerande!

Förra veckan var vi inlagda igen och när 3 olika läkare säger tre olika saker då har jag banne mig fått nog.

I onsdags gick jag in på barnmottagningen på lasarettet och frågade i receptionen om jag snabbast fick en tid till allergimottagningen om jag ringer eller om jag kunde ta det med henne. Damen tittade på mig och sa att jag kunde få ta det direkt med dem på allergimottagningen, att det bara var att gå dit för dem var där just nu.

Så jag gick dit och sa "hej, vi behöver hjälp" Jag pratade i några minuter med en sköterska som instämde att Vidar ju inte låter så bra på sin andning och hör och häpna, vi fick en akuttid redan samma dag till deras allergiläkare! Och vem är inte denna läkare än samma läkare vi har haft i utredningen av vår Eivin och hans allergier, jag blev så glad av att se henne! Vi pratade och hon hörde hur han låter (dock just när hon skulle lyssna så blev han tyst) och hon sa att ja, tills vi kan bevisa motsatsen så bedömer jag det som så att det är astma han har. Vi pratade om hur jag ska medicinera hemma och så gjorde vi upp en handligsplan för vidare utredning.

Igår, torsdag, var vi då på lungröngen. Läkaren hade skickat remissen med det samma och 15 minuter efter att jag lämnat mottagningen ringde röntgen avdelningen och gav mig en tid. Helt fantastiskt! Först händer inget och så helt plötligt så går det jätte fort med allt! Nästa steg är att vi ska få träffa en sjukgymnast och förhoppningsvis få en pariboy att inhalera koksaltlösning (utöver pulmicorten och airomiren som han får nu) hemma. Och så ska det tas ett svettest också.

Jusst nu känns det rätt så...ja, jag vet inte. Det var så jobbigt att inte bli hörd, att om och om söka vård för vår lillkille och säga att något är inte som det ska och hela tiden bli bemött med "han är för liten" eller "nejnej, han har bara haft lite otur med förkylningar" och "det är viiiiruuuuus" (när han inte är förkyld?) eller favoriten "är det första barnet?". Nu har vi blivit hörda och visst tusan suger det med en astmadiagnos, men nu kan vi äntligen göra en handlingsplan. Och nästa gång vi måste åka in till akuten med honom så kan vi faktiskt säga att nej, han låter inte sådär för att han är förkyld, han har astma...hjälp honom med det.

Påsk och annat

Vilken helg det har varit...jag älskar min familj och mina underbara vänner!

fortsättningen

Så återkom läkaren.

Hon började med att berätta att hon pratat med överläkaren på allergi och att hon inte skriver ut en pariboy över telefon utan att vi får vänta på vårt uppföljningsbesök. Hon sa att blir vi oroliga innan dess så är det barnakuten som gäller men att hon rekomenderar att vänta tills vi får träffa specialisten. Sedan avslutade hon med att berätta att överläkaren hade sagt att Vidars problem nog är sviter efter hans RS infektion.

Ok, det enda jag blev klokare på är att det går snabbare om man ringer och jagar folk. Gissa vem som kommer att ringa till barnmottagningen på tisdag och tjata på en snabbare tid till specialisten.

tigermamma

Vidar är återigen sjuk...eller återigen och återigen, han har inte varit frisk sedan han var 3 veckor så han är fortfarande sjuk men återigen sämre.

Han är jätte ansträngd i andningen, tät och väser, rosslar däremellan, hostar och snabbandas som om han sprungit ett maratonlopp...inte ok med andra ord. Vi har lyckats kontrollera hans mående med inhalationer av pulmicort och airomir, men senaste veckan har han blivit sämre och måndag kväll till tisdag fick han maxdosen av sina mediciner utan att det hjälpte hela vägen fram.

Så vi åkte in till barnakuten i tisdags och blev inlagda för han hade ljud på lungorna och lät tät och läkaren bedömde att han behövde inhalera varje timme (varannan adrenalin, varannan koksalt och på det var 6te även hyperton). På frågan om vad et är för fel på honom svarade den läkaren "det vet jag inte, jag kan inte det här"

känns ju bra.

Natten gick bra och så får man träffa nästa läkare på morgonronden. Det samtalet blev inte bättre, jag frågade och hon svarade (innom parantes):

-Nått stämmer ju inte, vad kan det vara? (han har bara haft otur som föddes på vintern, som blev så sjuk i rs och som har ett storasyskon som går på dagis och drar hem en massa basiller. Otur helt enkelt)

-jag har hört att en sjukgymnast kan ge en bra övningar som hjälper barnet att bli av med slem (det får bara dem sjuka barn och dem med handikapp)

-jag kan köpa en pariboy från tyskland för det krävs det inget recept för, är det en bra ide? (det har bara dem sjuka barnen hemma)

-men är det skadligt om jag köper hem en sådan? (dej, det är det inte)

-kan det vara pollen som gör honom sämre just nu? (det är han för liten för)

-kan vi lugnröntga honom för att utesluta eventuella fel? (nej, jag får samma bild när jag lyssnar som en röntgen ger)

-vad är våran handlingsplan nu när vi kommer hem? (trappa ner på pulmicorten)

Allvarlig...trappa ner på pulmicorten? Läkaren tyckte när hon lyssnade att "han låter ju inte alls astmatisk" och visst är det ju skitbra, men det visar ju bara att alla inhalationer hjälper och så vill hon att jag tar bort det som hjälper honom? Knappast. Vidare hänvisade hon till läkare som ska ringa oss idag, att jag ska ställa mina frågor till denne. Och så fick vi åka hem.

Så nu sitter jag hemma och har precis pratat med ytterligare en läkare (den tredje denna vecka), den som jag i fredags fick tjata mig till på barnmottagningen att bli uppringd av. Ingen som vi har träffat förut, men bättre än ingen alls. Har jag blivit klokare? Nej.

Den läkaren säger bara att Vidar är för liten för att behandlas för eventuell pollenallergi (men att det kan vara det), att vi får hoppas att hans immunförsvar helt enkelt växer till sig. På min fråga hur vi kan hjälpa honom tills dess fick jag som svar att fortsätta inhalera honom. Jag tog då upp frågan om vi kan få recept på en Pariboy (så slipper vi köpa den själva för det kommer vi att göra om vi inte får den nu) och det skulle hon kolla upp med Vidars ansvariga läkare. Jag frågade då vem det är och hon läser upp ett namn som jag aldrig hört. Sedan la hon på för hon skulle återkomma.

Och där är vi nu. Inte ett smack klokare. Alla säger dem olika och ingen tar oss på allvar. Jag tycker inte "otur" är en godtagbar diagnos! Jag vill ha honom grundigt undersökt och så vill jag ha en handlingsplan hur vi kan hjälpa honom att må så bra som möjligt, hellst hur vi kan få honom helt frisk då!

Så nu väntar jag på att läkaren ska ringa tillbaks, sedan nästa vecka ska jag be BVC om att få träffa våran BVC läkare och då banne mig vill jag ha en remiss till någon som kan det här och orkar göra sitt jobb. Jag ska göra som en vän sa och "ta fram tigermamman".

fortsättning följer...

fikaträff

Idag hade vi fikaträff hemma hos oss, hur trevligt som hellst. Och fikagästerna var ju inte vilka som hellst heller utan vi var alla "tv-mammor" med våra goa kändisbebisar ;-) Vilket underbart kaos när man är 6 mammor, 6 bebisar och 3 två-åringar! Himla kul och trevligt och ska definitivt göras om!

motpol

Som motpol till förra inlägget måste jag ju visa något sött jag fångade på bild tidigare idag...

Hej kompis...

men...vart tar den vägen?

woohooo, där är den ju!

dumma pastellfärger

Denna blogg kommer inte enbart innehålla en massa gulligull och roliga dagar för så är inte mitt liv. När jag mår bra står jag på den högsta toppen och alla skuggor är rena petitesser. Men så är inte livet alltid bara solsken och när det regnar i mitt liv då blir det översvämmning och jag sitter i en grop som fylls med vatten. Typ.

(ja, jag gillar att prata i konstiga bilder och udda liknelser)

In alla fall. det ständiga regnmålnet i mitt liv är töserna. Jag vet inte hur många tårar jag gråtit...dem skulle nog fylla hela jordens vattenbehov. Men genom åren har jag lärt mig att alla mina tårar faktiskt inte spelar någon som hellst roll, det ändrar inte på faktumet att det är som det är.

Så jag har intalat mig själv att jag har accepterat situationen, låter väl vettigt eller hur?

Men så träffar jag en ny kurator nu och hon är duktig hon. Ställer bra frågor och rör om i grytan lite och hoppsan kommer man på en massa saker man inte tänkt på...eller förträngt är väl kanske rättare ord. Jag trodde att jag hade accepterat situationen med töserna....och det kanske jag har. Men sorgen...ojojoj...den har jag förträngt och tydligen sopat under mattan alá "ser inte finns inte bingobingobingo".

Det är inte bra att förtränga sorg för det gör att man blir lite knasig.

Sedan jag blev gravid med Vidar så har jag haft svårt att ta till mig graviditeten. I min erfarenhet slutar ju våra graviditeter i missfall, så varför skulle det gå bra den här gången? Och varje gång vi fick se honom på VUL eller UL blev jag lika förvånad att shit, han finns kvar och han LEVER! Jag trodde verkligen inte att vi skulle få honom, inte ens när jag var höggravid och kände honom sparka mina revben ömma. Jag trodde att jag skulle tro på det när han föds levande.

Men vad fel jag hade. Jag tror fortfarande inte att vi får behålla honom...varför skulle vi liksom?

När Vidar var 3 veckor gammal så blev han förkyld och innan han hann bli helt bra fick han nästa förkylning som vid 6 veckors ålder visade sig vara RS. Han blev då inlagd på sjukhuset där han fick syrgas och blev sondmatad och i 6 av dem 11 dagarna vi låg inne var kopplad till en CPAP maskin med massor med slangar och sladdar. Han var verkligen jätte sjuk. Sedan fick vi komma hem och en vecka senare var han förkyld igen och sedan han var 10 veckor gammal vet vi att han fått förkylningsasta. eller tror...trots inhalationer hemma blir han inte bättre och har nu vid 12 veckors ålder lika jobbigt med andningen.

Så varför skulle vi få behålla honom, vi har inte fått bara njuta av honom utan det är hela tiden nått att oroa sig över. Så även om det låter bisarrt så tar jag minst ett kort om dagen på honom...utifall att han dör.

Inte så jätte sunt tankesätt, jag vet.

Så tillbaks till kuratorn. Jag träffar henne för att hantera mitt katastroftänk om Vidar och i samtalen har vi kommit fram till att det tänket är kopplat till min obearbetade sorg över töserna. Jag fick ju inte behålla dem, eller Ms och mina graviditeter som slutade i missfall (allt som allt 6 stycken) så den erfarenheten jag har är ju att jag inte får behålla mina barn.

Kuratorn frågade mig hur jag känner angående Eivin. Om jag har samma tankar där. Det har jag, men jag har lärt mig att kontrollera dessa tankar. Med Eivin har vi så mycket lugna stunder att jag i mitt katastroftänk kan hitta en trygghet i att tänka att det blir bra för det har jag upplevt. Det saknar jag än så länge med Vidar.

så kuratorn och jag började prata färger. Haha, hon är som jag och pratar i bilder och liknelser så vi kan göra det. Vi kom fram till...eller JAG kom fram till...att när jag mår bra och är på toppen, då är jag en pastellfärg. Och allt det där andra, stressen som gör att jag mår som jag gör ibland (som tex att Vidar är sjuk)....det är tyvärr riktigt starka färger. Så när dem tar över så försvinner ju alla pastellfärger och ja, jag dalar. Så planen är att ta bort "pastell" ur pastellfärger så att mina toppar blir starkare i färgen än vad mina dalar är så jag inte tappar siktet på dem.Och för att göra det måste jag tydligen bearbeta mina sorger för det är sorgen som är boven, som påverkar allt.

Gissa om jag var trött efter senaste gången jag träffade kuratorn. Jag vill inte prata om min sorg, vill inte tänka på min sorg...vill inte vara medveten om min sorg. Jag blir så himla ledsen då. Och vad hjälper det liksom? Jag kommer ändå inte få tillbaks dem.

Fast hon har ju rätt, kuratorn. Om bearbetningen av min sorg gör att jag kan må bättre i mitt här och nu, då kanske det är bra ändå även om det är jobbigt?

~Älskade saknade barn~

När Vidar föddes

Denna graviditet hade varit en tuff graviditet. Dels var det jobbigt psykiskt med tanke på de 4 missfallen innan och dels blev den fysiskt väldigt tungt då foglossningen slog till redan i vecka 15. Jag levde för VULen och ULen och räknade dagarna däremellan fram till den dagen som vi tillsammans med SpecMVC läkaren hade bestämt skulle bli vår dag för bedömning av igångsättning - och möjlig igångsättning. Datumet vi fick var den 28/1-11.

Två veckor innan mådde jag dock otroligt dåligt. Fogarna gjorde att jag knappt kunde röra mig och nätterna var bara rena pinan. Jag var totalt utmattad och trött som jag var kunde jag inte tänka allt för positivt och började oroa mig massor över hur bebisen mådde, var stundvis till och med övertygad om att han hade dött. Då mailade jag till min BM som ringde upp mig och bad mig ringa SpecMVC för så skulle jag inte behöva må. Sagt och gjort, jag ringde dem och fick en ny tid för igångsättningsbedömningen: 20/1-11. En vecka till kunde jag klara...

20/1-11
Denna dag åkte Martin och jag först och lämnade lilleman på förskolan innan vi begav oss till Västerås. Vi var ute i god tid och beslöt oss för att åka till IKEA för att äta frukost. Det kändes pirrigt att sitta där och veta att kanske kanske skulle vi få möta vår bebis idag! Klockan 11 skulle vi träffa läkaren som gjorde en gynundersökning på mig. I samtalet efter ville han först att vi skulle återkomma dagen därpå, men när han såg hur uppgiven jag måste ha sett ut frågade han "Det var inget bra?" och både Martin och jag svarade "nej" varpå han ringde ner till förlossningen igen och vi fick beskedet att vi var välkomna ner. YES!

Igångsättningen skulle ske idag! Så gick vi ner och innan vi gick in meddelade vi alla inblandade (grannarna som skulle hämta lilleman från förskolan, svärmor som skulle ha lilleman över natten och min mamma som skulle vara med på förlossningen) och så gick vi in genom dem efterlängtade dörrarna på förlossningen.

Rummet vi fick var rum 8...samma som lilleman föddes i. Det kändes genombra! Och så började det hela.

Klockan hade hunnit bli 12 då mitt antibiotikadropp sattes och nu skulle vi bara vänta i 4 timmar innan nästa steg. 15:30 kom då två BM och nästa steg sattes igång: vattnet skulle tas. Dock var tappen trots mognad väldigt högt upp, så den ena BM tryckte ner på min mage medan den andra försökte ta hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Vattnet var det inget problem med att få att gå och hela magen kändes som en luftballong som man släppt ut luften ur, helt plötsligt kunde jag andas! Men elektroden var lite svårare att sätta och BM bytte plats. Den som tryckte på min mage nu var totalt rabiat och det kändes som om hon nuddade min ryggrad när hon tryckte ner med näven. Men effektiv var hon, för elektroden satt och nästa fas inleddes. Väntan på att det skulle sätta igång.

Väntan på att det skulle sätta igång var dryg. Min kropp höll inte riktigt med om att förlossningen skulle starta så några nämnvärda värkar fick jag inte. Minns inte exakt, men tror att klockan hann bli 18 när det värkstimulerande droppet sattes. Men inte ens då hände det mycket. Lite småvärkar, men inget märkvärdigt. Var 20:de minut höjdes droppet i hoppet om bra värkar. Jag kollades och var bara öppen ynka 4cm när dagpasset gick av och nattpasset gick på. Nattpasset var tredje passet BM:or som vi skulle träffa, men det hade inte kunnat bli bättre för jag fick nu träffa den absolut bästa BM jag någonsin har träffat: BM Marie!

Eftersom jag aldrig tidigare hade fått en epidural i tid beslöt BM Marie och jag att jag skulle få en epidural men att vi inte behövde fylla den med medicin med det samma. Jag började dock få lite smått med värkar som började bli lite tyngre att andas igenom, så jag tyckte att vi sätter den och använder den. I väntan på att narkosläkaren skulle komma skulle jag få akupunktur, men läkaren var snabb, så någon akupunktur då blev det aldrig. Men epiduralläraken var GULD värd! Hon var så himla bra. Jag fick sitta upp och böja mig framåt, slappna av i rygg och axlar och så började läkaren jobba. Hon var snabb och duktig och det var häftigt att vara så med när epiduralen sattes. Och så sprutade dem in smärtstillande och åh vad skönt!

Och vips så var jag 8cm öppen.

Epiduralen funkade bra för mig, eller trekvartsbra egentligen. Jag hade en fläck stor som en apelsin på höger sida av magen som inte alls var bedövad, där kände jag alla mina värkar. Och eftersom jag kände värkarna där bad jag om mer smärtlindring så fort jag fick ha den påfylld. Allt påfyllande gjorde dock att min andra sida, den vänstra, var SUPERBEDÖVAD…så pass att mitt vänstra ben helt domnade bort och var okontaktbart. Men det var rätt kul och jag skrattade gott åt mitt olydiga ben.

På öppningsfronten hände däremot inte så mycket mer. Jag hade öppnat mig från 4cm till 8 cm på två timmar och sedan till 9 cm…men så stannade det hela och jag var öppen 9 cm i flera timmar. Det var drygt, för ont hade jag ju och otålig var jag också. Vi provade lite olika ställningar, sittandes på bollen, sittandes gränsle över sängen, ståendes i en ställning, ståendes på knä lutad på ryggstödet av sängen och liggandes på sidan. Men inget ville liksom hjälpa. Lite akupunktur provade vi nu med, men ja, det gick trögt ändå och jag började bli trött.

Det hade blivit den 21/1 för flera timmar sedan och kroppen kändes sliten.

Så kom BM Marie och sa att jag skulle ställa mig på knäna igen. Jag ville egentligen ha mer bedövning för den hade börjat släpa rejält, men hon ville inte ge mig mer om förlossningen var nära nu. Så jag stod på knä böjd över sängen och fick massage i ländryggen av både Uskan, min mamma och sedan Martin medan jag andades igenom värkarna. Efter kanske 20 minuter ståendes sådär kände jag ett litet plopp, men jag stod kvar för jag ville inte sätta mig ner för tidigt igen (vilket jag troligtvis gjorde när jag stod på detta viset tidigare under kvällen). Nu jävlar skulle bebisen få komma ut! Men sedan orkade jag inte längre och BM skulle kolla om det hade hänt något mera och om jag skulle kunna få mer bedövning eller ej.

Så jag satte mig ner och hon kollade och sa “ Vad glad jag blir...och nu kommer du bli jätte glad” Jag var 10 cm öppen och fick nu börja krysta! Jag blev så lättad när hon sa så…åh vad bra! Fast hur var det man gjorde?

Jag provkrystade lite försiktigt vid den första värken, men vågade inte ta i ordentligt. Den andra värken vågade jag ta i och jag kände hur huvudet kom ner och ut en bit. Jag fick frågan om jag ville känna, men det tackade jag bestämt nej till. Värken försvann och jag fick invänta nästa. Så kom nästa värk och jag tog i och nu kom hela han ut, vår bebis, vår efterlängtade lilla bebis. Och han kom som stålmannen med ena handen uppe vid huvudet! Jag blev alldeles överväldigad av att vi äntligen hade fått vår bebis, det har varit en så lång väntan! Och där var han, fin färg, inte alls så kladdig, tjock och med massor med hår! Alldeles underbara ljuvliga lilla son.

Den 21/1-2011 klockan 04:54 i vecka 37+2 kom han, vår Vidar. Hela 55cm lång och mäktiga 4575 gram tung.

~Lycka~

massor med frisk luft

Idag har vi varit och hälsat på hos kompisar som blivit alldeles nya husägare.

Det är lite att göra, men jättefint hus och så som alla slet idag så kommer det att bli toppen på nolltid! Till det fina huset tillhör även en helt underbar trädgård...gissa om E hade roligt! Han sprang runt i sin tomteluva och något stora gummistövlar och kastade sig lyckligt i alla lövhögar han kunde hitta. Sötaste lilla unge!

Summa summarum: Dagen började tidigt, var fylld med massor med frisk luft, skoj och grillning och nu sitter jag bloggandes i soffan med en sovande V i famnen. Känns bra!

klockor

Alla vi människor har inre klockor för tja, det mesta egentligen. Man har lite som skalman en mat och sovklocka som anger tider som vi mår bäst av att äta på och hur mycket sömn vi behöver. Det är egentligen ganska bra, men sedan är det ju inte alltid man lyssnar på sin klocka.

Jag brukar faktiskt lyssna på min klocka (kan annars bli rätt grinig)...men kan någon tala om för mig hur sjutton jag trycker på "snooze" på V´s klocka??? Jag tycker nämligen inte att 04:58 är en bra tid att gå upp på....

förlossningen i egna bilder

Jag fick frågan om jag verkligen var så lugn som jag verkade och svaret på det är: JA!

Jag älskar att föda barn, hellre det än tandläkaren. Haha...hellre det än att vara gravid faktiskt. Synd att det bara hänger ihop, eller tur kanske för då skulle jag nog ha fler barn än de fem vi har nu. Hur som haver. Förlossningen var rolig och framför allt så hade vi roligt!

Här kommer lite egna bilder och senare ska jag även lägga ut en förlossningsberättelse för den som är intresserad:

I början spelade vi lite alfapet...tiden gick ju rätt långsamt

jag provade bollen

här hade jag faktiskt en värk, men mamma och M sa nått så jag blev full i skratt. Kan säga att värkar är lite svårare att ta när man skrattar för man tapar fokus aningens ;-)

värk

trött

här började det bli tungt. Epiduralen tog inte så bra längre och jag var trött. Här var det en dryg halvtimme kvar tills han var född

äntligen

vår älskade efterlängtade "lilla" bebis

en unge i minuten

När jag var på stan för någon dag sedan så insåg jag hur många det är som tittar på "en unge i minuten" för jag blev igenkänd!

Haha, en kvinna med sin dotter kom fram till mig och sa "Jag måste bara hälsa på dig, min dotter känner igen dig från tv" :-) Haha...gissa vem som blev fnittrig (och inte var det den superglada dottern som log med hela ansiktet när jag vinkade till henne)!

Känns allt lite skummt, men himla roligt är det allt. Och vem man än pratar med som sett programmet eller känner någon som sett programmet så får man massor med beröm hur duktig man var och vilken fin förlossning man delade med sig av. Då blir jag glad för visst kände jag mig duktig och visst tusan tycker VI att det var en jättefin förlossning, men att höra att andra också tycker det...ja, det känns fint på nått vis.

Tankarna bakom varför vi ställde upp i programmet var många. Jag var på med det samma medan mannen min behövde fundera lite. Jag kände att det skulle vara himla roligt att få det hela dokumenterat på ett proffsigt sätt...hur ofta har man möjlighet till det liksom? Och sedan kände jag att "jag har gjort det här några gånger så jag vet vad jag ger mig in på" och tänkte faktiskt att det skulle vara fint att dela med sig av det hela. Där är den absolut bästa kommentaren jag fått någon som skrev att dem efter att ha sett våran förlossning faktiskt inte är lika rädd inför sin egna kommande. Är det bara lite sanning i det så blir jag jätteglad!

"En unge i minuten" har varit en jätte kul upplevelse...kan jag varmt rekomendera om chancen någonsin ges :-)

*funderar*

Min gamla blogg handlade enbart om töserna, men man kanske skulle ta och kombinera gammalt med nytt? Om den här bloggen nämligen bara skulle handla om töserna så skulle den inte bli uppdaterad särskillt ofta med tanke på att det inte händer så mycket på den fronten....och skulle jag bara skriva om "nu" skulle alla som följt den gamla bloggen nog sakna det. Så man kanske skulle kombinera gammalt och nytt, ja...det får bli så.

en ny blogg

Eftersom jag måste stänga min gamla blogg är jag tvungen att öppna en ny...vilket jag härmed gör.

Hej.

Idag kommer denna blogg att få förbli rätt tom...ungefär såhär tom. Anledningen är att jag har sparat min gamla blogg över på min dator och det blev...håll i er...255 sidor i ordbehandlingsprogrammet! 255 sidor!!! det är ju nästan en hel bok!

Jag orkar inte flytta över 255 sidor till den här bloggen idag. Men jag ska jobba på det...välkommen åter!