A letter to X

Dear X,

I have been wanting to write a letter to you for a long time and you will most likely not read this but I just need to say a few things even if its just here for my self.

I thought you where my family but when it came down to it, blood prooved to be thicker than water.

You failed to raise a good son. You always closed your eyes to the things you knew he was doing and you chosed to believe every single lie he told you even though you knew he wasnt telling the truth. I dont know what you where thinking of when you helped him seperate your grandchildren from their mom...

What where you thinking of?

Why did you not open your eyes?

Did you really belive him?

I bet you didnt see it comming that your 34 year old son would move in with you and that you would end up raising your grandchildren. I hope you didnt see that anyway. Because if you did, then your act was not an act of love but an act of pure selfishness.

You failed to rais ONE son, he turned out exactly like the kind of man that destroyed your life!

What makes you think you can rais THREE girls, helping them become strong and independent women who love them selves, when that is exactly something you have never accomplished for your self?

Do you realize what you have done to thouse children?

I have forgiven your son, being who he is he didnt know better, he was raised that way. But you, I thought you cared. I thought you cared about your grandchildren...but look what you have done. I guess the apple didnt fall that far from the tree after all.

Having that said, since there is no other way and things are the way they are: Please get it right this time. Please dont fail them. Try to make it right. You really messed up, I hope that when they grow up and see the true and whole picture, that they will be able to forgive you. I know you love them, but what where you thinking?

Sincerely,
Their Real Mom

lite bilder

Ok, bilderna kom inte i den ordningen jag ville, men det spelar ingen roll. Hade tänkt att avsluta med att skryta men jag får väl börja med det då:

Här är vårat nya fina regnskydd! Visst är det fint? Det har jaaaaaaag gjort :-) (jag blir lite manisk mellan varven och då brukar jag vara rätt så kreativ)

sedan så: får jag presentera.....SAMSON the cat!

Liten börjar bli stor: Vidar för några veckor sedan

Min älskade man och vår älskade stora pojke, näspussar är populära!

Och så jag...hej!

det var en gång....

Bra överskrift va? Kom inte på något bättre...

Det har varit så himla mycket på sista tiden att jag vet typ inte vart jag ska börja. Mycket bra och mycket dåligt och ja, som livet i allmänhet kan vara, tiden bara springer iväg!

Vidar mår just nu förvånansvärt bra. Jag minns faktiskt inte när han mådde såhär bra såhär länge senast, det är så underbart! Han är just nu nästan helt symptomfri från sin astma, bara lite rosslighet och slemspyor på morgonen och innan det är dags att inhalera på kvällen, så just nu står han enbart på underhållsdosen!

Och vad är skillnaden? Jag kan ju inte veta exakt, men sedan storebror E har fått sluta på förskolan så har Vidar mått såååååå mycket bättre! Och då bytte jag ändå kläder på E så fort vi kom hem. Så ok, det kanske inte är så konstigt då att Vidar mår bra, vi håller oss för oss själva och utsätter oss inte för en massa folk som kan smitta...isolering funkar! (woohoo?)

Vi har ju blivit med katt förresten! På tal om förändringar. Vi provade på försiktigt först och jag badar katten en gång i veckan och damsuger det första jag gör på morgonen för att minska risken för allergi och det har gått över förväntan det också. Minsta lilla reaktion och så hade ju katten fått flytta igen, men reaktionen uteblev så nu får han stanna. Han heter Samson by the way. Och tur att vi provade med kattunge först nu för hade vi satsat på katt när vi först tänkte på det för flera år sedan hade vi ju gjort oss av med katten i tron att Vidar skulle vara allergisk emot den i och med hans astma...och det är han ju inte. Ibland blir det bara rätt :-)

Vad mer?

Tja, det gamla vanliga. Töserna skulle ha dykt upp på skypen för videochat, vilket dem inte gjorde. efter en halvtimme försökte jag ringa och upptäckte då att jag inte har ett endaste fungerande telefonnummer till töserna. INTE OK! Fick enorm ångest först för jag fick sådana flashbaks hur det var när han tog dem, tänkte att "jaha, nu är dem borta igen" och ångesten verkligen pulserade. Men så fick jag ett meddelande av äldsta tösen att hon hade försovit sig och så skypade vi lite och livet kändes med en gång mycket bättre. Jag har fortfarande en eftersmak av ångesten, men överlag står jag nog lite stadig på fötterna igen.

Och nu ska jag leta lite bilder att lägga upp här och sedan ska jag nog faktiskt gå lägga mig.

Älskade lilla barn

Jag orkar inte med fler orosmoment, känns som jag inte har gjort annat än att oroat mig för honom. Hoppas så innerligt att våra misstankar inte stämmer, att allt bara är olika slumpar och att Vidar bara har sin astma. Vi får se vad utredningen ger...

När får man slappna av och bara njuta?


Uppdaterar mera sen, ville bara få ur mig det här.

Hahaha

Jag vågar inte logga ut!!!

Av alla olika varianter och alternativ så känner jag mig lite osäker på om jag kommer ihåg vilket lösenord som till slut funkade. Var det xxxx eller xxxx eller xxxx?

Jag chansar, tuddelluuuu :-)

Ok

Men dåså! Nu har jag kommit in här igen...det är inte bra att ha automatisk inloggning för man glömmer ju bort sitt lösenord. Och ja, jag säger MAN för det känns bättre att tro att jag inte är den enda.

Tydligen kan jag skriva från mobilen men inte lägga ut bilder, men det är ok, i alla fall nått liksom.

Vad har hänt här då på sista tiden? Inte så mycket faktiskt, vi är konstant sjukstuga med V och livet rullar på igen. Jag har tagit mig ur min svacka efter sommaren och som E skulle säga säger även jag "woohooo". Nej men allvarligt, livet har lugnat ner sig lite igen och som den kattungen vi nu har boendes hos oss så verkar även jag konstigt nog alltid landa på mina fötter. Bra va?

Så, det får räcka för just nu...see you later alligator!

Ps: hittade ett ordspråk jag gillar..."Remember that you where given this life because you are strong enough to live it". Tänkvärt, eller hur?

Försöker igen

Mh...undra om det här funkar?

Himla bra när man glömmer sitt lösen och när man till slut kommer in funkar det inte från mobilen. Därav världens längsta överskrift...brb?

en bild från idag

trötta barn som båda vill bli burna...vad gör man inte för dem små liven?

Hej igen

Nu är jag lite på väg tillbaks, tror jag allt.

Det har varit lite tyst ifrån mig senaste veckan eller så och orsaken till det är att jag har varit totalt slutkörd och trött. Det tar på krafterana att återfå balansen och att utöver det försöka vara en så bra och närvarande mamma och fru som det bara går. Och bara för att göra det hela till liiiiiite mer av en utmaning så har en viss liten lillskit varit lite extra klängig också så nätterna har varit vakna och dagarna... ja, dagarna likaså.

Meeeeeen inget som har en början har inte även ett slut.

Jag har åter bestämt mig för att nu får det vara ett slut på deppandet, så kan jag ju inte hålla på. Vem tjänar på det liksom....inte jag, inte min man, inte mina pojkar eller mina flickor...så orka liksom. Nej....slut med det.

Res på dig kvinna!

Yes Ma´m!

(nej, jag har inte multipla personligheter, ibland är det bara skönt att prata till sig själv från ett utomperspektiv)

Och vad som anbelangar den just nu lite extra krävande småbarnsperioden...V kommer inte att amma för alltid (även om det i dagsläget känns som det...ungen är 7 månader gammal och matvägrar så här är det helamning som gäller) och en 2 åring blir ju faktiskt 3 och visst försvinner allt som heter 2-års trots då? (och nej, jag vill inte höra om 3-års trotset, 6-års paniken och inte tal om stökiga tonåringar) Jag älskar varenda sekund med mina ungar, även om jag blir väldigt trött bland. Och oavsett hur trött jag är...när E kommer och berättar tokigheter för mig och V ler åt mig....då lyser det upp i mitt hjärta och jag blir alldeles varm.

Sedan dricker jag lite extra kaffe och äter en extra söt kaka (eller choklad...kladdkaka...sockerkaka...nutella...you name it, bara det har socker i) så blir det bra, då orkar jag lite till.

värdelösa människors värdelösa existens

*morrar lite*

Man skulle ju tro att man efter nästan 5 år ska ha lyckats få en fungerande kommunikation....HAHAHAHAH....visst.

Värdelösa människors värdelösa existens säger jag bara.

Han. Är. Så. Värdelös.

När X var gift så slapp jag mycket av kommunikationen med honom för jag kunde prata med henne. Hon var bra. Töserna mådde bra. Men som tur för henne vaknade hon och insåg att relationen inte var så bra, hon insåg att det jag hade sagt stämde. Så som tur för henne skilde hon sig.

Till tösernas otur.

Och nu har dem tydligen flyttat hem till hans mamma och videochatten funkar inte som dem ska och mina försök att kommunicera med honom ignoreras.

Som vanligt då.

Jag blir bara så trött. Efter att ha varit skilda i snart 5 år, borde man inte ha lyckats finna en plattform att mötas på? Jag säger inte att man måste komma överens och kunna ta en fika ihop, men för i helvete man ska väl kunna prata och enas om saker UTAN att behöva dra in advokaterna. Eller?

Så nu har jag skickat ett vänligt men bestämmt mail där jag påminner honom om hans ansvar enligt föräldraplanen och att det ju vore trevligt att slippa dra in advokaterna för något som vi borde klara av att lösa själva.

Ska bli intressant vad för svar jag får...om jag nu får ett.

*morrar lite till*

sötaste E :-)

Startade precis datorn och som bakgrundsbild har jag en bild från vårat bröllop. Då tittar E på mig och säger:

"Pappa älskar dig mamma"

sötaste sötaste E. Han är så klok. Ja, sa jag...och jag älskar pappa. Och så älskar jag dig E. Då log han bara stort och nickade medhållande.

Vi älskar varandra väldigt mycket i den här familjen och vi säger det ofta och gärna, märks det? :-)

luktsinnet

satt precis och tänkte på stranden och Florida....så kom jag på varför. Handtaget till vagnen som V sover i just nu (som vi hade med oss och som just nu står bredvid mig) luktar solkräm och hav!

Så nu sitter jag här och luktar på handtaget och gråter...smart man är då :-( Men blundar jag ser jag dem nästan framför mig, hur vi sitter i bilden på väg hem från stranden...sandiga, trötta men ack så glada. Tillsammans.

Fan vad jag saknar dem...

muntergök

vilken munter blogg det här var då, va?

Jaja, när jag hittar min balans igen så kommer det speglas i mina inlägg här, jag lovar. Tills dess får ni stå ut...

många tankar som snurrar

Nu är det många tankar som snurrar.



Jag har en suverän kurator, hon är smart och kommer med bra frågor och så har hon sånna där kort som gör det rätt tydligt hur man mår. Som sist jag var där, då tog hon fram elaka kort som heter "rocks have feelings too". Det var jättesöta bilder på STENAR som känner olika känslor. Sedan fick jag sitta och välja kort och korten jag valde att de representerade mitt mående var väl inte sådär övertygande positiva.

Jag hade en av mina mindre bra dagar om jag säger så.



Hur som så pratade vi om hur situationen med töserna är grunden till allt mitt mående. Att min irritation och känslan av att vara så arg på allt och alla just nu egentligen är att jag är frustrerad över hur det är med töserna.



eller egentligen inte.


Jag är inte längre irriterad över hur det är med töserna, jag har kommit förbi den punkten för det tjänar inget till ändå. Däremot är jag bara SÅ irriterad över att jag mår som jag gör, att mitt liv är uppdelat i år som följer exact samma mönster.



Mitt år ser ut såhär:

1. Jag mår piss för jag har fått umgås en underbar månad med mina älskade barn och har precis fått lämna dem igen.

2. jag går igenom sorgeprosessen som efter att ha förlorat någon, jobbar stenhårt på att komma upp, på att finna min balans och att leva utan dem -igen-. Jag förnekar (det är inte jobbigt, vi skypar, det blir bra). Jag blir arg (förihelvete att det blev såhär, det skulle inte bli såhär!). Jag letar hopp (undra vad jag kan göra nu, vad en ny advokat kostar...NÅNTING måste ju finnas kvar att göra!). Jag känner mig depprimerad (jag orkar inte mer) och sist, det jag jobbar så för: acceptans (det är OK, jag mår bra).

3. i någon månad får jag sedan må bra. då har jag lyckats ta mig till "acceptans" och frågar någon mig hur jag orkar så är mitt svar "det är en situation som suger, men den är som den är....men ser och gör man det bästa utav situationen så är det faktiskt rätt OK just nu" (mitt svar just nu på samma fråga skulle vara "jag vet inte, jag mår skitdåligt")

4. då blir det dags att planera den nya årliga resan.....och dääääär kom ångesten igen. förväntan, ångest, stress.

5. jag åker och umgås med mina töser. livet är underbart. Sorgen av vetskapen att det är en begränsad tid finns närvarande, men överglänsas av det underbara.





Och sedan är vi tillbaks på punkt 1. och allt börjar om från början.

Ser ni nu varför jag är arg? Jag är så förbaskat trött på den här känslomässiga resan, att jobba så hårt med att hantera min sorg, att lära mig leva med den....bara för att behöva börja om från början om och om och om igen.





Om vi snackar i bilder i några sekunder. Det är som att så frön för vackra blommor...ta hand om fröna, se dem växa, vårda dem ömt och ihärdigt varenda dag och när dem har växt till knoppar som ska slå ut....DÅ RYCKER VI UPP SKITEN OCH STAMPAR PÅ DEM!

eller en mindre trevlig bild: tänk dig ett sår som aldrig får läka för varje gång det läker och du tror att det kanske inte blir ett allt för fult ärr...DÅ KOMMER DET EN KNIV OCH SKÄR UPP SÅRET IGEN!





Så är mitt liv. Jag SLITER för att få må bra, det är en evig balansgång....för vad? Så fort jag mår bra så måste jag ju bara börja om igen...och igen. Igen. Igen?


Sen är jag envis som en åsna och hatar att må dåligt så även om det vissa dagar är mycket frestande att bara lägga mig ner och ge upp, så VET jag att gör jag si och gör jag så så kommer jag att nå till den efterlängtade acceptansen och jag kommer att få må bra. Jag vet det, därför fortsätter jag.




Jag vet vad jag måste göra, jag kan stegen och jag vet att jag kommer dit. Jag önskar bara att mina vackra blommor skulle få kunna slå ut och växa starka rötter, att när dem slits upp (vilket ju inte går att undvika) så finns rötterna där och nya vackra blommor växer upp, utan att nya frön behöva sås först.





Min kurator ställde mycket intressanta frågor till mig som har fått mig att tänka:

1. För vem åker jag varje år?
svar: för töserna, för att visa att jag finns där, att mamma alltid finns där. Och för att dem om 10 år inte ska fråga mig "var var du mamma?"

2. måste du åka varje år?
svar: altså...mina resor är som knark för en knarkare. Knarkaren vet om att knarket inte är bra för knarkaren, att knarket lyfter upp knarkaren till sjunde himmelen för att sedan droppa ner i källaren. Knarkaren vet att det innebär en massa ångest att knarka, men knarkaren knarkar ändå.

Mina resor till mina töser är mitt knark. Jag vet hur bra det kommer att få mig att må när jag är där...och jag vet hur dåligt det kommer att få mig att må när jag varit där...

Så spontant vet jag svaret på den här frågan, förnuftet och självbevarelsedriften vet svaret på den här frågan...men hjärtat, tanken att istället för att enbart få krama och pussa på mina barn EN gång om året...att istället behöva vara utan i TVÅ år...den tanken får mig att känna mig lika lamslagen som sorgen gör idag.




Vad ska man göra när man varken orkar det ena eller det andra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är trött. Trött på allt slit och trött på alla tankar. Jag är verkligen jätte trött.

*älskar i nuet*

Otacksam?

Ibland undrar jag om jag är otacksam...är jag det?

Här sitter jag och sörjer mina töser och mår piss över att jag saknar dem och allt jag missar och inte har...när jag har världens mest underbara familj här hos mig.

Jag är gift med den mest underbara mannen jag någonsin träffat, han gör mig glad och han gör mig lycklig och vi har en relation som jag för några år sedan inte ens vågade drömma om att det kunde finnas för mig. Han älskar mig för den jag är, med allt vad det innebär....och jag älskar honom. VI älskar VARANDRA.

Och VI har dem mest underbara pojkar man kan önska sig! Helgoa, fantastiska, ursöta, kramgoa älskade ungar! Dem är här och VI är TILLSAMMANS.

Jag är så tacksam för min underbara familj, utan dem skulle jag inte klara mig, utan dem skulle jag inte orka leva. Dem ger mig styrka och dem ger mig kraft.

Då känns så orättvist att jag inte ger allt till dem, att så mycket av mig går förlorat i sorgen och saknaden över töserna. Det känns inte rätt...det känns otacksamt.

Är jag girig?

kurator

Jag har en bra kurator...ja, det har jag. Hon är så klok och säger bra saker och så får jag kräka ur mig allt.

Idag kräkte jag ur mig och förklarade hur frustrerad jag är över att jag mår som jag gör just nu...varpå denna kloka människa säger:

"Men Juli. Det är väl inte konstigt att du mår som du gör. Jag vet ingen som går igenom det du går igenom. Klart att du mår dåligt...det är ju dina barn."

Och ja....där träffade hon den där ömma punkten jag förtvivlat har försökt att springa ifrån. Som jag maniskt har försökt städa och möblera bort och som jag inte vågar stå still för för då vet jag att den kommer hinna ikapp...känslor jag inte ens har ett namn på för att dem är så stora och mycket.

Jag orkar inte vara ledsen och känna dem känslorna. Dem gör mig handlingsförlamad...så mycket, så starkt, så....så.....ohanterbart.

Ja, det är mina barn. Det är mina barn jag får krama en gång per år, i max en månad. Som jag i max en månad får njuta av att ha hela min familj samlad. Sedan tar månaden slut....och jag måste lämna tillbaks dem. För att åter inte få krama dem på ett år. Ett helt år. Inga kramar. Inga pussar. Ett helt år av saknad.

Mina barn.

Mina.

Barn.

Ja....det kanske inte är så konstigt då att jag mår som jag gör just nu. Och kuratorn har rätt, vi ska jobba lite med dem känslorna för att springa ifrån dem funkar inte i längden. Titta bara på mig nu, jag är skit trött ju!


Fan.

mår inget bra nuförtiden

Jag tror överskriften säger allt redan...jag mår inte så bra nu för tiden.

saknar töserna gör jag så jag stänger av, men när jag stänger av så stänger jag av så mycket. Vaddå bara lite liksom...klick nollad. Jag är trött och då blir jag grinig, har inget tålamod och snäser åt allt och alla....tycker synd om min familj just nu.

men vad ska jag göra? Ja ja ja...jag vet. Jag känner mig själv. Hej jag dalar....hej jag sitter....hej jag ställer mig upp och fortsätter.

Alltid samma visa.

Men jag är så förbaskat TRÖTT på att må såhär. Kan man inte bara må bra? Bara bra? Genomgående bra?

Känns som om jag har en hyena som gnager på mitt ena ben (tänker du i bilder hänger du med i mitt svammel) och som får mig att snubbla. Jävla hyena.

Vill inte vara gnällig - vill vara glad
vill inte vara snäsig - vill vara snäll
vill inte tappa humöret - vill ha mitt tålamod tillbaks
vill inte vara trött - vill vara mitt vanliga jag

Ja just det ja...det är ju såhär jag är...det var inget :-(

ÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH så frustrerande att hela jävla tiden gå omkring med ett vacuum i bröstet, att hela jävla tiden behöva anstränga sig för att inte dras med i den negativa tankespiralen....att hela tiden behöva påminna sig själv att känna....känna helt enkelt.

You are the maker of your own future....eller som min älskade stora tös säger "If you can believe it you can achieve it"

Jag vill tro....hoppas....drömmer.................för vad? Ibland är jag bara så trött på allting. Det gör ont att vara jag ibland.

JAG HAR ONT!

Så, nu har jag kräkt av mig lite, gråten sitter i halsen, ångesten över bröstet. Ska nog gå lägga mig tidigt idag. Kurator i morgon, det blir bra. Och så måste jag vila, det hjälper. snubblar alltid mer när jag är trött.

Det kommer att bli bra...bara jag hittar min balans igen, jag vet ju att den finns där...

...i morgon är en ny dag.

ångest

och dääääääär kom ångesten ikapp.

har försökt att hålla den borta, storstädat, möblerat om, gjort fin och hållt mig sysselsatt...men när allt är färdigt och barnen sover, då har jag ingen chance.

ångest

saknad

ångest

saknad

längtad

ångest

bitterhet

ångest

saknad

jag saknar mina töser. finns inget på denna jord som kan avleda tillräkligt. att inte ha dem är ett aldrig läkande sår...det blöder och läker med tiden. och så får vi vara tillsammans, underbara tid, underbara barn...och såret rivs upp och blöder igen.

det gör så jävla ont innombords...

hemma igen

Nu är vi hemma igen och det känns...tomt.

När vi kom fram skrev jag ett inlägg som fick förbli ett utkast, men jag klipper in några rader här för att dela med mig hur det var att få träffa töserna igen efter ännu ett år ifrån varandra:

"Nu är vi i USA och känslorna är såååååå blandade. Jag varnar för kanske kaotiskt svammel, vill bara ösa ur mig lite...

Nu när jag äntligen efter över ett år får krama mina töser , varför känner jag mig så nere?

Jo...tiden går alldeles för fort. Och inte bara nu. Tiden har gått alldeles för fort det här året också, det har hännt massor och det är så mycket jag har missat. stora tösen har blivit stor...i humorn, med bh, värderingar och pojkvän? Hon var ju bara liten alldeles nyss.

Och minstingtösen....hon har blivit ännu mera främmande och det gör ont att det bara blir tydligare och tydligare hur vi INTE har en relation. När hon var mindre var det lättare, små barn ter sig mer till den vuxna som finns till hands. Nu är hon 5 och väldigt självgående och väldigt...reserverad. Hon är söt och rar och....och där tar det slut. Jag kommer på mig själv att inte känna samma för henne som jag känner för dem andra två...avsaknaden av relation kommer från oss båda tyvärr och jag känner att jag har en bättre relation till min brors barn än till min egen dotter. Får påminna mig om att hon faktiskt bara var 11 månader gammal när han tog dem och att jag genom åren endast sporadiskt har fått ha kontakt med henne. Det märks nu...

Tack och lov är mellantösen sig lik dock, lika underbar och rolig som alltid...och den enda som spontant vill kramas med mig.

Det varken är eller känns som jag vill att det ska vara eller kännas just nu."

Ja, så kändes det dem första dagarna. Men som alltid så är det några dagar i början som alla måste vänja sig vid varandra och redan dagen efter kändes allting mycket bättre. Vi började att hitta varandra igen och lugnet la sig och höll i sig tills det var ungefär en vecka kvar då bägaren rann över för mig och ett jätte bråk ägde rum. Sedan var det lugnt igen tills det var dags att åter skiljas åt.

Jag tycker det är jobbigt utan mina töser, men det är jobbigt med dem också. När vi inte är tillsammans så saknar jag dem och när vi är tillsammans så gör det så förbaskat ont att veta att det här, som det är då, det är tidsbegränsat. Varje minut är en minut mindre och innan man vet ordet av det är minuterna slut.

Många minuter gick åt att sakna dem även fast vi var i samma hus. X hade gett dem varsin mobiltelefon med fria sms och telefoni och dem satt mycket på sitt rum och smsade med honom, sin farmor och sina kompisar. Jag hade velat slänga dem där jävla telefonerna i väggen, men då hade töserna blivit ledsna och sedan hade det väl hetat att jag förhindrar kontakten mellan dem och sin pappa. Så jag bet ihop och lät dem ha sina telefoner med sig vart vi än gick. Den enda regeln töserna fick var att när vi har familjetid så ska dem inte ha dem, annars fick dem smsa hur mycket dem ville. Det gick rätt bra, men efter några incidenter med mobilen vid family-time rann faktiskt bägaren över för mig och jag förklarade för töserna hur mycket vi har kämpat och hur mycket pengar vi har lagt ut för att få den lilla tiden vi har tilsammans, hur mycket vi sparar hela året för att kunna ha den här månaden i USA och hur jag hatar att behöv åka dit hela tiden, att det inte är någon jävla semesterresa för oss utan att vi gör det för att vi vill träffa dem. Jag förklarade att jag går hos kurator "because I miss you everyday and my heart is broken" och att jag VÄGRAR dela min tid, dem enda dagarna vi har tillsammans, att jag VÄGRAR att dela den tiden med en mobiltelefon där dem pratar med människor dem har hela året om. Ja, jag var arg....men jag tror att dem dels är mogna nu att få veta och dels faktiskt behövde få veta detta.

Efter samtalet kramades vi en massa, pratade mer och kramades ännu mer. Jag frågade dem om dem förstod och om något särskilt hade fastnat, både Isabel och Hailey var tysta, men söta lilla Emelie, den jag minst förväntade mig en reaktion av....hon kom fram och gav mig en kram och sa " You are my mom -mom, I remember that" (vilket var ett annat samtal jag hade med henne någon dag tidigare eftersom hon återigen inte visste att jag är hennes riktiga mamma)

Detta hände när det bara var 5 dagar kvar och resterande dagar var lika underbara som dagarna innan. Alla våra dagar var underbara. Det är kaotiskt med 5 barn, det är en ljudnivå som heter duga, kaos vid matbordet, rörelse hela tiden, 5 olika viljor med 5 olika behov, 100 kisspauser när man är ute, jämt någon hungrig, en ständig hög med smutstvätt, smink vid handfatet, rosa toppar på golvet i hallen, toffsar som ligger över allt, bilar däremellan...det är....det är....det är kaos, ett helt jävla underbart sådant!




Och nu är vi hemma igen. Våran månad är över...minuterna tog slut. Minnesbanken är fylld med en million nya intryck att minnas. Allt ska minnas. När man inte får vara tillsammans blir till och med det minsta intrycket ett viktigt minne senare. Den här sommaren har varit den bästa sommaren i hela mitt liv och nu är vi hemma igen, det är tyst, det är lugnt och det är...ensamt. Fem barn är många barn och kändes ibland galet mycket. Men när fem barn blir till två barn så blir det väldigt tydligt hur två barn definitivt är tre barn för lite.

Always with me -always in my heart!

Semester

Just nu är jag helt upptagen med att ha hela min familj samlad och bara njuta av livet, så jag ber om ursäkt för tystnaden och lovar att bloggen kommer igång igen efter semestern....tills dess: tuddelluuu

ph-test

Då var vi klara med ph-testet.

Igår klockan 15 sattes en sond som var kopplad till en liten datormanick under enorma protester. Tacka fan för det, hur kul är det att få nått nerkörd genom näsan nästan ner i magen liksom? Vi lyckades inte första gången utan fick be någon komma och hjälpa för lilleman var "oj, starkare än jag trodde" enligt sköterskan.

Hur som, sonden satt och vi fick order om att han hellst inte skulle äta tätare än var tredje timme...absolut inte med bara 2 timmar emellan och bäst skulle vara med 4 timmar emellan. Jo tjena tänkte vi...herr glupsk gillar ju att äta varje timme typ.

Men det gick hur bra som hellst! Haha, Vidar är avslöjad nu...han BEHÖVER inte mat en gång i timmen och klarar sig alldeles utmärkt med 3 timmar emellan...det var en nyttig lärdom.

Sedan skulle vi skriva upp start och stop tider för mat, om han låg ner eller om han kräktes eller så. Detta skulle pågå till idag och klockan 14:30 blev vi av med eländet igen. SKÖNT!

såhär glad är man endå efter att sonden sattes

Och nu är allt som vanligt igen. M jobbar sina sista pass inför semestern och jag har massor att göra inför vår resa. Såhär stora praktiska saker är fixade...typ husvakt och sånnt, men det där lilla som att packa...ja, det är vi inte klara med. Inte världens lättaste när det är så mycket annat. Men vaknar Vidar till sen och vill vara vaken en stund så får han gärna göra det för då hinner jag fixa lite med tvätten (det är ju lite omvänt här för när han sover vågar man ju inte lämna rummet)

Men men. Snart får jag krama mina töser, pussa på dem och retas lite (stortösen har tydligen en pojkvän....här ska det snackas lite allvar tror jag) och njuta av lugnet som säkert kommer att råda när man är en 5-barnsfamilj med barn i åldrarna 11 (hon fyller om några veckor), 8½, 5½, 2 och nästan 5 månader. ÅÅÅhhhhhhh jag LÄNGTAR till det kaoset!!!!! Helt underbart ju!!!

ledsen idag

Idag känner jag mig sådär ledsen som jag ibland kan göra när jag blir väldigt trött. Ingenting är som det ska vara just nu och jag känner mig bara sååååå tressad.

Om det inte var för töserna skulle vi avboka vår USA resa i år.

Anledning?

Jo, Vidar är inte så jätte stabil för tillfället.

I förrgår slutade han att andas igen. Det var precis som förr gången, jag vågade för en gång skull gå ur rummet när han sov och efter en stund hörde jag larmet. Skyndade mig dit och hittade honom återigen alldeles stilla, ingen andning bara tung i kroppen. Han vaknade inte av att jag buffade på honom utan tog ett litet lätt andetag först när jag plockade upp honom och i kanske 5 minuter efter så andades han med väldigt glesa, korta och ytliga andetag...så pass att jag flera gånger buffade till honom för att väcka honom lite.

Sedan andades han som vanligt och 1177 höll med om att det inte var akut att åka in så vi stannade hemme. Jag är så trött på det här!

Dagen därpå (igår med andra ord) gick jag sedan in med honom på barnmottagningen och bad om att få prata med någon, hon ordnade en telefontid med läkare åt mig dagen därpå (idag). Sedan gick vi upp till fysiologen där det är tänkt att vi ska ta några tester på Vidar efter sommaren och förklarade läget och dem är bara SÅ bra!

Redan IDAG ska det sättas en sond som mäter ph:et ovanför magen för att se om han har reflux. Han ska ha sonden tills i morgon.

Och på TISDAG ska det tas ett EEG på honom för att utesluta epilepsi (vilket ingen tror att han har, men med tanke på att 3 i min familj har det så är det skönt att kolla och kunna utesluta)

Sedan ringde läkaren faktiskt redan igår istället för idag och lät rätt oroad för att barn slutar att andas är ju faktiskt inte så bra. Hon skriver ut refluxmedicin så att vi hinner ta ut den innan vi åker till USA om testet visar att det är det och så frågade hon "Men ni åker fortfarande?" och när jag sa ja sa hon "OK...men ni tar väl med er larmet eller hur?" Känns ju lagom tryggt när läkaren uttrycker en oro på det sättet....såtolkar jag det i alla fall.

Hon sa även att om det händer igen att han slutar att andas och det inte är pga reflux så kommer vi när vi kommer hem igen läggas in i några dagar för att utreda hans sömnapne.

Så det är väldigt mycket kring hnom just nu. Dessutom har han börjat kallsvettas och bli blek samtidigt (hela ungen blir kall och klibbig och han blir blek förutom läpparna, dem blir röda) och jag ringde till BVC för att få höra att det är OK men istället sa hon att vi skulle öka hans inhalationer (han är lite krasslig med sin astma just nu) och hjälper det inte ska vi söka oss till akuten.

Så som sagt....skulle vi inte absolut behöva åka till USA skulle vi stanna hemma...men det är ett år sedan vi såg töserna och nej, det går inte...vi MÅSTE åka.

svettest avklarat

När ett barn har fått astma så görs det tydligen ett svettest som standard för att utesluta...vad det nu hette. Så även nu med Vidar. Det skulle ta en timme men blev klart på halva tiden och i morgon kan jag ringa till barnmottagningen för att få resultatet...låter som en plan.

*klurar*

Nu blev jag visst vän med mina stora töser på facebook...och jag känner mig lite kluven.

Å ena sidan är jag jätte glad att jag nu kan se dem där och följa lite deras vardag (om dem använder sig utav det dagligen vill säga) och ja, hålla lite extra kontakt med dem...

...men å andra sidan finns det 2 anledningar som gör att det inte känns så genomgående bra.

1.Jag vet att han snokar, det har han alltid gjort. Han snokar så pass mycket att han har hackat sig in i mina emailkonton och snokat, och hackat fram olistade telefonnummer som inte ens har stått i mitt namn. Så att han kommer att använda tösernas fb till att snoka lite till råder det ingen tvekan om.

2.Jag har från början varit mycket öppen med vad som hände men gjort allt jag kunnat för att töserna skulle veta så lite som möjligt och ha ett så normalt liv som möjligt och jag tycker inte att töserna är gamla nog att få veta allt ännu. I sinnom tid när dem är vuxna, men inte nu när dem är knappt 11 år och 8 år gamla.

Så när jag såg deras vänförfrågan till mig på fb nu på morgonen ställdes jag inför ett dilemma: bli vän med dem och börja censurera och tänka mig för vad jag skriver...eller inte bli vän med dem och göra dem ledsna?

Jag blev vän med dem men ja...få se...jag klurar. Får man som mamma ha en privat zon eller måste man möta sina barns alla önskemål. Vänskap på fb är ett socialt önskemål, det känns svårt att neka dem det...samtidigt känns det som jag gärna skulle vilja ha mitt sociala medium privat.

Hur gör man?

lätta upp stämningen lite...

*älskar*

trött

Nu är det dags att vara lite i nuet igen, njuta av mina pojkar jag får ha här och planera min resa till mina töser där. Kommer med andra ord ta en liten paus i att lägga ut delar av min gamla blogg...det är rätt jobbigt och jag blir så trött och det orkar jag inte vara just nu.

Så gamla bloggen del 3: fortsättning följer

och nya bloggen: Hej igen!

tecknat i paniken

När allt elände var igång hade jag ett sätt jag hanterade min panik med och det var att stänga av och teckna "blint". Lite svårt att förklara, men jag såg inte vad jag hade tecknat förrens paniken lagt sig. Då hade jag då ofta 7-9 bilder att titta på som var och ett speglade olika faser i panikattacken. Dessa fem bilder är fem "slutbilder" (vattenmärket "Louisa" är kvar från min gamla blogg)

gamla bloggen del 2

sverigeresan
(2007-01-07)
Som jag skrev tidigare hade jag ju nu vaknat. Klarvaken var jag nu! Min mormor blev sjuk och det fixade sig som så att jag hade möjlighet att åka hem till sverige i 3 veckor. Jag längtade som en tok. Inte bara efter min mormor eller min mamma....nej, jag längtade efter att få komma bort ifrån mannen! Jag stod ju inte ut mera! Så jag fokuserade på min sverigeresa...bort ifrån allt, möjlighet att rensa huvudet, få distanse och viktigast av allt, ladda batterierna inför mitt nästa steg, mitt största steg: att lämna mannen!

Resan gick bra, väldigt bra. Det var underbart att få träffa familjen igen och jag träffade även en hel del gamla vänner och hade det allmänt trevligt. Allra trevligast hade jag det dock med en alldeles speciell vän, en vän som jag hade kännt i många år redan och som alltid har betytt lite extra för mig.

Sedan var mina 3 veckor slut och jag ville verkligen INTE åka tillbax till USA. Jag ville stanna och jag ville gömma mig och fan att jag inte gjorde det! Men jag ville även göra det rätta. Jag ville vara rättvis emot barnen att få träffa sin pappa och jag ville vara rättvis emot mannen att få träffa sina barn. Sedan skulle jag skiljas och flytta tillbax till sverige hade jag tänkt...men som jag skrev i min presentation: livet blir inte alltid som man tänkt sig.




i USA igen
(2007-01-07)
Så kom jag hem till USA igen. Alla hade talat om för mig att absolut inte tala om för mannen med det samma att jag ville skiljas, att jag skulle planera min flytt först och tala med en advokat. Men jag kunde inte låta bli. Jag ville inte lossas som allt var normalt. Jag var redå och jag var redå NU! Så samma dag som jag kom hem (och jag kom hem den 24. december) så satte jag mig ner med mannen när barnen hade gått och lagt sig och pratade med honom. Det var ett inte lika svårt samtal som jag trodde att det skulle bli, men lätt var det inte heller. Han blev förkrossad, men jag vet inte ifall han blev förkrossad över att förlora mig, barnen eller sitt lugna bekväma liv.

Dagen därpå var det juldagen. Man firar jul här i USA den 25. så det gjorde vi. Först var det klappar hemma och sedan åkte vi till hans mamma för flera klappar där. Jag höll mig messt undan, det kändes som en "done deal" och jag ville inte ha med människan att göra längre. Emotionellt hade det ju varit över för så väldigt länge sedan, så att det var sagt nu med min önskan om skillsmässa kändes väldigt befriande.

natten jag hellst vill glömma

(2007-01-07)
Jag tror att det var andra natten hemma, natten till den 26. Men jag är inte helt hundra längre, alla dagar har flytit tillsammans till en enda röra, men jag är ganska säker på att det var natten till den 26. december. Ja, det var det nog för barnen var trötta väldigt tidiga efter alla julklappar. Emelie fick lägga sig tidigt och Isabel och Hailey sov runnt 19 tiden redan med. Jag var dödstrött och gick och la mig vid 20 tiden.

Jag gick och la mig ensam i sängen och jag minns att mannen låg på soffan och grät. Han hade gråtit sig till sömns natten innan med och sov hela natten på soffan så jag tänkte att han gör säkert det igen. Så jag stängde dörren och la mig i sängen.

Sen vaknade jag. Mitt i....mitt i att han...jag ville inte. Jag fick en flashback som hette duga och jag frös. Jag gick inte upp, jag sa inte nej...jag bara frös! Jag var inte med på det! Jag SOV ju för fan! Men jag bara frös. Jag kommer ihåg att han försökte att pussa på mig, men jag vände på mitt ansikte. Jag ville inte ha hans äckliga pussar. Han försökte flera gånger och jag vände på mitt ansikte varje gång. Sen var han klar och gick upp. Jag ville bara spy. När jag gick på toa var han i badrummet, jag ville spy ännu mera. Sedan började han att gråta. Han bölade och bad om ursäkt "Im sorry, I dont know what happened" sedan bölade han mera och ville kramas. Och jag fick ont i magen.

Jävla svin. Jag har en ryggsäck med mig och den vet han om. JAG SOV ditt jävla svin! Jag vill SKILJAS! Jag bad dig sova hos din mamma och jag stängde dörren om mig....och vad gör du? Hur vågar du? Vem fan tror du att du är?!

Jag var inte med på det, jag sa inte nej och jag gick inte därifrån, men jag var ändå inte med på det. Och det visste han.

Våldtagen.

Det där sissta var svårt att skriva.




fredag den 29. december 2006
(2007-01-07)
Den här dagen kom att bli en av mina värsta dagar i mitt liv, men det visste jag inte när jag vaknade den morgonen.

Fredag började som alla dem andra dagarna den här veckan. Barnen gick upp tidigt och mannen och jag tjaffsade. Jag ville att han skulle sova någon annan stans och han sa att det var hans jävla hus...men jag fick inte gå heller? Jag kände mig instängd och inträngd och kränkt och arg. Han lät mig inte vara ifred! Den här mannan följde efter mig vart jag än gick, till och med in på toan! Han hade tagit min mobil ifrån mig och gett till sin mamma, han hade redan mitt bankkort. Och nu fick jag inte ens gå därifrån?

Jag ringde Family Crisis Centret den förmiddagen. Dem rådde mig att gå till ett offentligt ställe med honom för att ringde jag efter hjälp ifrån hemmet så skulle dem kunna hjälpa mig därifrån men sa mannan att barnen skulle stannan så skulle dem inte kunna göra mera, och utan mina barn ville jag ju inte gå. Så jag följde med honom till ett offentligt ställe, Chucky Cheese.

Chuckey Cheese var en enda katastrof. Mannen skulle hämta mera tokens för spelmaskineran, och medans han gjorde det så frågade jag en dam om inte hon kunde möta mig inne på damtoan och låta mig låna hennes mobil. Hon sa att det nte var någraproblem, så jag gick för att hämta barnen (dem skulle ju med på toan) Jusst då kom mannen tillbax med flera tokens och i samma stund som han kom tillbax kom damen fram till mig och berättade att hon inte hade med sig sin mobil trots allt och ifall allting var ok "Are you sure you are OK?" mannen hörde allt och det gick neråt därifrån. Jag sa till honom att antingen ger han mig bilnycklarna nu eller så ringer jag polisen. Jag fick bilnycklarna, men jag blev ändå inte av med honom. Vi åkte hemåt.

På hemvägen bestämde vi oss för att det kanske skulle vara en bra idee ifall våran gemensamma vän skulle komma över igen. Vännen hade varit över några dagar tidigare och vi hade suttit ner alla 3 och pratat. Det funkade för att det flippade inte ut, så jag höll med om att det kanske skulle vara en bra idee. Förra samtalet med vännen så gick ju mannen med på att inte sova hemma, så det tänkte jag att jag ville ta upp. Så det bestämdes att det skulle vi göra och för att få det snarast så skulle Isabel och Hailey till svärmor. Jag och Emelie skulle hem (för Emelie behövde sova middag) och mannen skulle till gemensamme vännen för att fråga. Vi kom fram till svärmor och Isabel och Hailey hoppade glada ur bilen. Dem hade så brottom att springa in och hälsa på svärmor att dem inte hann med några pussar och kramar, och jag klev inte ur bilen för att springa efter dem för jag tänkte att dem har ju så kul....jag ser dem ju sen.

Klockan 17 kom mannen hem och sa att han hade pratat med vännen och att han skulle komma över efter jobbet, vid 17:30 men senast 17:45. Vidare sa mannen att Svärmor ville se Emelie, och eftersom det ju skulle vara bättre att inte ha barn där när vi pratade så gick jag med på det. Mannen tog upp Emelie på sin arm och jag låg på golvet och vinkade. Jag VILLE resa mig upp, men jag vet att då skulle Emelie bara ha velat komma till min famn, så jag lät bli. Jag vinkade bara till min bebis och sen gick mannen.

Klockan blev 17:30 och sedan 17:45. Klockan 18 ringde jag till gemensamme vännen för att undra ifall mannen var där. Jag tänkte att om vi ska hinna med att prata så kanske det är bra ifall dem sjyndar över för klockan 19 är det ju läggdax för barnen. Gemensamme vännen hade ingen aning om att han skulle komma över, han hade inte ens pratat med vännen sen tidig morgon. Jag ringde till svärmor och fick inget svar. Paniken började bli väldigt påtaglig vid det här laget, så jag ringde min väninna som bor nära svärmor. Hennes man körde förbi deras hus, och båda bilarna var borta.

Jag tror att jag vid 21 tiden förstod att mina barn inte skulle komma hem idag. Jag ringde polisen och allt dem sa till mig var att eftersom vi fortfarande är lagligt gifta så har mannen rätt att ha barnen och det fanns inget dem skulle kunna göra åt det.

Panik.




lördag den 30. december 2006
(2007-01-07)
Det var nog den värsta natten i mitt liv, natten till lördagen. Jag hade aldrig varit ifrån mina barn tidigare, hade knappt låtit andra passa dem. Barnen var ju mitt allt, mitt liv...min livsglädje. Jag hade haft chancen att åka på en betald konferans med lön med militären, i Oktober, men konferansen skulle vara i 4 dagar så jag tackade nej, jag ville inte vara ifrån mina barn så länge.

Och nu var dem borta. Jag visste inte vart dem var ens. ingen svarade på molien och ingen kunde hjälpa. Jag hade sovit på soffan med Isabels kudde, Emelies snutte och Haileys nalle. Hjärtat värkte efter mina barn...hela min kropp värkte.

Jag ringde polisen igen och fick samma svar som kvällen innan, att det inte fanns något dem kunde göra. Dagen fortsatte i ett töcken och jag tror jag lyckades somna av utmattning för rätt som det var så var det söndag.




söndag 31. december 2006
(2007-01-07)
Nyårsafton. Barnen var fortfarande borta.

Jag tror att vid det här lagetr hade jag innerst inne förstått att jag nog inte kommer att se mina barn på ett tag. Jag känner mannen ändå så pass väl att jag vet hur han fungerar, och jag visste att nyårsafton skulle han definitift inte komma hem, bara för att poängtera.

Jag ringde polisen igen och fick denna gången göra en "Missing Person Report". Det skulle bara innebära att dem skulle leta efter bilen och titta att allt är ok, barnen skulle dem inte kunna ta hem eftersom dem ju är med sin pappa. Jäkligt dumma regler om man frågar mig. Jag frågade även om vad jag kan göra med vad som hände den där natten, polisen sa till mig att jag skulle gå till Courthouse och be om en "Order of Protection" emot mannen. Courthouse skulle vara öppet på tisdagen igen. Klockan 09 sa han.

Kvällen blev tung och medans alla andra firade slutet på det gamla året och början på det nya satt jag ensam i huset och saknade mina barn. Hade det inte varit för en alldeles speciell vän som höll mig sällskap i telefon hade jag nog blivit galen.

Saknad efter mina barn. Längtan efter mina barn. Kärleken till mina barn. Hela jag värkte. Nyårsafton var en tung dag.




tisdag den 2. januari 2007
(2007-01-07)
Jag ringde till Family Justice direkt på morgonen. Damen jag pratade med sa att jag måste komma i kontakt med det lokala Domestic Violence centret. Jag letade efter telefonnummret och ringde. Dem var jättesnälla där!

Inte lång tid alls efter att jag ringde kom en dam därifrån, Silvia, och plockade upp mig. Vi skulle till Courthouse och be om en "Order of Protection" Det var skitjobbigt att gå in där och jag var bara ett vrak. Jag fick skriva ner en massa information om mannen, och en massa information om mig. Sedan fick jag skriva ner varför jag behövde en order of protection, skriva ner det som hände. Det var svårt, jag kunde inte ens skriva ordet ännu.

Jag fick min Order of Protection, inget snack om saken.

Sivlia och jag körde nu ner till polisstationen för att sätta lite eld under deras arslen att leta efter mina barn. Enligt Order och Protection hade jag nämligen fått temporär vårdnad om barnen och det innebar att det mannen gjorde med att vara borta med dem räknas som olagligt.

Jag hade fått en gnutta hopp. Första gången sedan Fredagen, så hoppades jag på att NU skulle det bli bra. Jävla hopp alltså.

Vi kom in på polisstationen och den ena polisen ville inte ens prata med mig. Jag blev till och med ombedd att gå ut! Silvia kom ut efter ett litet tag och var skitförbannad. Hon berättade för mig att den här polisen hade sagt "Oh! I know exactly what this is about! A (mannen) came by here friday and told me all about it, that she (jag) would accuse him of this and I know D (svärmor) verry well, she is a good friend of mine and I am going to make SURE that this Order of Protection is rewoked!"

Silvia körde hem mig. Jag ville bara lägga mig ner och dö.




onsdag den 3. januari 2007
(2007-01-08)
Ja, vad hände på onsdagen? Jo, Silvia kom och plockade upp mig och vi åkte till courthouse igen, tror jag. Jag är inte så säker faktiskt...jo, det gjorde vi. Först åkte vi till Isabels skola och pratade med rektorn dock. Jag hade ju inte fått mina skillsmässo papper "served" ännu och tilld jag hade dem skulle min Order of Protection vara det som gällde. Jag tog bort svärmor ifrån listan på personer som får hämta Isabel ifrån skolan. Och mannen tog jag bort med. Rektorn var väldigt förstående och jag gav den ena sekreteraren några saker att ge till svärmor att ge till barnen: en liten hund till Isabel, Haileys lilla panda och Emelies snutte. Det var jobbigt, jag hade ju sovit med dessa saker varje natt sedan fredagen...men jag tänkte att barnen behöver sina saker, så jag gav upp dem.

Efter skolan var det courthouse och där gick det inte så bra. Vi ville prata med en judge där, men det fick vi inte, vi blev ombedda att åka direkt ner till polishuset istället. Silvia trodde att jag skulle få mina skillsmässopapper nu. Men det fick jag inte. Jag fick träffa den där polisen som inte ville prata med mig dagen innan. Han ställde lite frågor och jag fick berätta....fy vad vidrigt det var! Han trodde ju inte på mig och alla hans frågor var väldigt ifrågasättande. "Why did you not wake up?" "Where you naked?" "What did he do?" "Why did you not report it?" "And you didnt wake up untill when?"

Vi gick därifrån igen och Silvia körde mig hem. Polisen sa att jag skulle bli served mina papper idag, senast i morgon bitti, och innan jag hade papprerna kunde vi inte göra någonting i alla fall. Så hon körde hem mig.

Papprerna kom inte den dagen.




torsdag den 4. januari 2007
(2007-01-08)
Jag satt som på nålar hela morgonen. Papprerna kom ju inte dagen innan och polisen hade sagt att dem skulle komma tidig på morgonen istället, så det väntade jag ju på.

Och väntade.

Runnt 12 tiden kom en dam ifrån Family Resource över, jag har haft kontakt med henne dem senaste 2 åren, hon håller i föräldrautbildningar på skolan som hon alltid talar om för mig att jag ju inte behöver gå på. Mrs L är rolig hon.

Sivia ringde och meddelade att polisen hade ringt henne för att tala om att mina apper är redå nu. Silvia sa att hon skulle plocka upp mig så att vi skulle åka till courthouse för att få papprerna.

Det var tur att jag hade Mrs L hemma hos mig jusst när hon var det. Silvia blev försenad och istället för att finnas på courthouse så fanns mina papper i en polisbil som kom till mig. Den där polisen Silvia hade pratat med (samma för övrigt som inte trodde på mig) hade försökt att dra ut på tiden med att jag skulle bli "served" för hade Silvia varit i tid hade jag inte varit hemma att ta emot papprerna.

Ett jävla spel är vad det här är....och jag är i förlorande teamet.

Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde efter att jag fick papprerna, det enda jag kommer ihåg är att det stod "restraining order" och "temporary custody to the father" och "give up the childrens passports"




fredag den 5. januari 2007
(2007-01-08)
Silvia plockade upp mig ganska tidigt den här dagen. Vi körde till courthouse för att ge upp passen. Jag tror att vi hade åkt till kvinnohuset med dagen innan, för det var bestämmt att jag skulle få träffa en kurator på fredag, och det bestämdes ju dagen innan. Så jag tror att det var det vi gjorde mera på torsdagen, efter att jag hade fått mina papper.

Fredag, ja...vi var på kvinnohuset messt hela dagen. Jag åt spagetti i soppköket för hemlösa, mitt första riktiga mål mat på över en vecka. Sedan ringde vi runnt till olika advokater, vi hittade en som kunde se oss samma dag och en som vi har tid för på måndag. Jag kunde inte träffa kuratorn, det var synd för jag tror att jag skulle behöva det. Ska träffa henne på måndag i stället....mycket som ska hnda på måndag.

Så körde vi till advokaten då. Han var en 71 år gammal gubbe som messt tittade på mig och sa "But you are still soooooo young"
jag tyckte inte om honom.

Silvia körde hem mig, resten av dagen är bara en dimma. Jag mådde inte bra.

På kvällen ringde sedan en mamma ifrån skolan, hon berättade att hennes dotter hade sett mannen med alla tre barnen i skolan. Hon sa att dottern hade sagt att Isabel såg smutsig ut och var tovig i håret. Mitt mammahjärta ville bara skrika. Vidare sa mamman ifrån skolan att svärmor var hemma igen, så jag bestämde mig för att ringa henne och fråga ifall barnen behövde kläder.

Hon svarade. Den jävla satans kärringen svarade och så lossades hon som ingenting. Satmara! Och jag hörde dem i bakgrunden...mina små...mina älskade små. Jag hörde dem och dem lät som om dem lekte. Jag frågade ifall jag fick prata med dem, men det fick jag inte. Svärmor sa att hon skulle be mannen ringa mig, men det gjorde han aldrig.

Men jag hörde dem, och för första gången på en vecka visste jag faktiskt vart dem fanns. Gud vad ont det gjorde!




söndag den 7. januari 2007
(2007-01-08)
Började dagen med ganska gott humör...lustigt vad lite sömn kan göra. Ja, jag sov faktiskt ganska hyffsat natten till idag. Mellan klockan 23:30 till 07 ungefär....nästan rekord!

Dagens måsten var att gå handla, mamman ifrån skolan skulle plocka upp mig. Dagens order var att handla joghurt, bananer, äpplen, muessli och en adapter till min kamera (jag kan inte hitta den jag har) Det var ganska jobbigt att gå handla. Mamman ifrån skolan hade med sig sina 2 barn...dem är 2½ och 6 år gamla. Hennes 6-åring brukade vara Isabels bästis, det var lite jobbigt. Men jag klarade det och jag handlade det jag skulle, lite till till och med!

Sedan fortsatte dagen på samma sätt alla andra dagar har gått. Ena sekunden håller jag ihop och nästa bryter jag ihop. Jag hittade en cd skiva med vaggvisor på som jag lyssnade på när jag var gravid sisst och sedan sjöng för Emelie. Då bröt jag ihop. Jag saknar mina barn...gud vad jag saknar mina barn!!!

I morgon (måndag) kommer det att bli en lång dag: Rättegång angående min illegalt indragna Order of Protection, kurator och sedan ännu en advokat....jag hoppas att allt går bra, jag orkar inte med fler motgångar.




måndag den 8. januari 2007
(2007-01-09)
Ja, den här dagen har varit allt ifrån nervös till skitförbannad till faktiskt väldigt givande.

Dagen började ju med att vi (Silvia och jag) körde till courthouse. Det var ju bara en jävla flopp altså. Mitt namn nämndes inte eftersom det hade tagits av dagsordningen, så Silvia och jag klev fram i en paus för att prata med domaren. Domaren ville inte prata med oss och hänvisade oss till damen som satt brevid, som i sin tur hänvisade oss till en dam utanför rättssalen. Den sissta damen sa bara att det var domarens order att ogiltighetsförklara min Order of Protection. Den blev ogiltig samma dag som jag fick den. Ok?

Kan någon förklara för mig hur det kunde gå till? Jag fick och blev av med min Order of Protection den 2. januari....mannen skrev inte på skillsmässopappren förren den 3. januari och domaren godkände inte skillsmässopappren förrens den 4. januari. Varför blev min Order of Protection tillbakadragen när alla andra papper inte ens var klara?

På väg hem ifrån courthouse sa Silvia till mig med skakande huvud "You´re screwed..." Då slog det mig hur otroligt arg jag faktiskt var och min ilska tog då livet av 2 teemuggar och en tallrik, sedan mådde jag lite bättre. Jag måste bara komma ihåg att plocka undan skärvorna i morgon tror jag...enligt lagen är jag ju inte tillåten att ha sönder gemensam egendom...

Sedan fick jag äntligen träffa kuratorn, hon var jättebra. En liten späd dam med grått page. Hon tyckte att jag var så duktig som har sådan självinsikt och kreativt sätt att hantera mig själv i kris. Tackar vet jag flera års terapi tänker jag då. Jag ska få träffa henne på fredag igen.

klockan 15 fick jag sedan träffa min advokat, en av statens bästa skillsmässoadvokater fick jag reda på. Han kändes bra och som om han visste mycket. Vi pratade om mina alternativ och jag fick en hel del att tänka på. Men det mötet kändes bra. Han kommer att kosta $3.600 dollar till en början. Eller var det $3.500? Kommer inte ihåg. Men han kändes bra, så det kommer det att vara värt tror jag.

En sak som satt kvar dock efter mötet med advokaten var en sak han sa. När han såg till vilken rätt jag tillhör, och vem domaren är sa han bara "Oh boy...the good ole boy club" Han sa att det kommer att vara mitt största hinder i det här...och det hade jag ju redan genom dagens courthouse besök förstått. Men vi pratade om mina alternativ och jag står fasst vid vad jag tror.

Nu är klockan 21:20 och det börjar bli dax för mig att sova för idag. Egentligen borde jag äta någonting...och dricka lite vatten också...sen ska jag sova. I natt klockan 03 ska jag ringa till en advokat i sverige och fråga frågor...då är klockan 09 hemma.

"Good Ole Boy Club"....jo tjenare.

*töserna*

Det är facinerande hur en bild kan få en att minnas. Jag MINNS när jag tog den här bilden, minns hur svårt det var att få alla tre på samma bild utan att en blundade och en annan tittade bort. Jag minns mina glada stunder med mina glada töser...

...sedan blundar jag och slutar att titta på bilden. Att minnas gör ont.

gamla bloggen del 1

början
(2007-01-06)

Ska vi ta eländet ifrån början då kanske.

Jag var 19 år och skulle hälsa på en kille i USA jag hade chattat med i 1½ år. Det var spännande och pirrigt och lite lagom "farligt". Jag skulle stanna i 10 dagar (inte för länge och inte för kort tänkte jag...lagom helt enkelt) men stannade i 7 veckor i stället. Det var ju så tufft att vara i USA...det där enorma landet. Tennessee, en vacker delstat...bil...frihetskänsla. Med andra ord lätt för en 19 årig ung tjej att svepas med. När det var dax att åka hem igen bestämdes det att den här killen skulle med, så den här killen sa upp sitt jobb och följde med mig till sverige och där var planen egentligen att bara stanna tills jag skulle få mitt visum, för jag fick för mig att jag ville bo utomlands ett tag.

Där började det, hela den här långa resan.



sverigetiden börjar
(2007-01-06)

Sverige...hemma.
Saker och ting började att gå fel redan då. Jag blev gravid första månaden hemma. Oplanerat. Kondomen gick sönder och dagen efter pillret funkade inte. Panik...vi skulle bli föräldrar. Men då var ju allting fortfarande bra trodde den då 19 åriga tjejjen, jag...och visst skulle det fixa sig?



gravid
(2007-01-06)

Gravid. Bebis. Föräldraskap.
Stora ord när man är ung och inte så himla livserfaren. Men visst skulle det gå bra? Vaddå varningsklockor?

Jag mådde illa och han blev deprimerad och sov. Skyllde på att han ju inte kunde hitta ett jobb, ursäktade och drack. Jag fortsatte att jobba som barnskötare på förskolan. Man är väldigt trött i början av en graviditet...trött, illamående och svimfärdig minns jag att jag var. Han bara sov. Allt föll redan då på mina axlar...inkomsten, räkningarna, hemmet. Vaddå varningsklockor?

Magen växte och jag började att längta efter den lilla bebisen som växte i mig. Jag skulle bli mamma! Magen växte och han sov. Jag minns att jag så gärna ville att han skulle vakna...känna på min växande mage, prata med magen...allt det där fina man hör andra människor berätta. Men han bara sov.

Sen gifte vi oss.
Fråga mig inte varför...jag tror att vi kom fram till att det skulle vara enklare med mitt visum då, om vi var gifta altså. Och till USA ville jag ju fortfarande, det där stora landet långt bort.
Jag minns att jag mindes mina 7 veckor där, hur kul jag hade och hur bra det kändes. Så vi gifte oss. Vi gifte oss borgerligt fredagen den 13. juni 2000. "Fina" ceremonin skulle vi ha senare, på gotland hade jag bestämmt. Jag tyckte om gotland (gör det fortfarande) och det lät fint. Men det skulle vänta tills bebisen var född...



Isabel
(2007-01-06)

9.juli 2000 fick jag värkar och klockan 20:13 kom världens finaste lilla Isabel till världen. Jag var mamma! Från den dagen levde jag för min dotter. Min Isabel.

Den här killen jag gifte mig med...min man...ja, han var ju som han var. Han hade äntligen hittat ett jobb, som diskare på ett hotell, och när han inte var där så sov han. Vi hade ingen bra relation redan då och jag var ju mamma nu och det tog över mitt hela sinne och hela min hjärna. Bebishjärna. Amningshjärna. Mammahjärna.

Mannen slutade på sitt jobb. Han hatade det så han slutade. Egentligen skyllde han på att han fick ont i tummen och dem opererade även nått där i, men egentligen så hatade han jobbet och sökte bara en ursäkt att komma undan på legitim väg. Isabel var stor nog att börja på dagis nu och skulle skolas in och jag skulle återgå till att vara barnskötare på förskolan. Mannen började att sova mera igen. Han började också att dricka mera igen, men naiv som jag var så godtog jag hans ursäkt att han kände sig deprimerad och hade hemlängtan. Han var ju på andra sidan jordklotet, så hemlängtan lät som en bra ursäkt.

Jag tyckte inte lika mycket om att jobba längre. Jag ville vara mamma, bara mamma. Jag ville inte ta hand om andra människors barn och ha mitt eget barn, min lilla skatt och livsglädje, på förskola. Och jag kände mig stressad. Mannen bara sov.

Min vanliga dag var att gå upp extra tidigt på morgonen och göra Isabel redå för förskolan. Jag skulle ju droppa av henne där på väg till jobbet. Sedan om jag inte slutade för sent skulle jag hämta henne ifrån förskolan med, på väg hem efter jobbet. Ibland fick hon stanna sent ändå så att jag skulle kunna hämta henne, mannen gick det ju inte att lita på. Dem gångerna som jag bad honom om han kunde hämta henne hade jag dagiset ringa till mitt jobb ovh undra om någon skulle hämta henne, han var alltid försenad. Vaddå varningsklockor?

Vid det här laget hade han och jag redan helt olika dygnsrytmer. Jag gick upp tidigt och tog hand om allt och han gick upp när jag gick och la mig. Jag tyckte inte att det skulle vara så, men att prata med honom, det gick ju inte. Då var jag oförstående och elak. Bitch blev mitt andra namn och jag var tydligen duktig på "bitching".

Under den här tiden måddejag ganska så dåligt igen. Jag hade mått bra ett tag däremellan, men nu började jag att må dåligt igen. Jag satt mycket vid datorn och pratade med andra människor som inte mådde bra. Jag hittade mitt stöd och började må bättre och sedan stöttade jag andra. Mannen hatade mina internetkontakter. "All you do is talk bad about me" fick jag höra....och för det mesta pratade jag inte ens om honom.

Jag kände mig så himla ensam, men då förstod jag inte det. Jag tolkade min ensamhetskänsla som längtan. Längtan efter en till bebis...



gravid igen
(2007-01-06)
Gud vad jag längtade efter en till bebis. Innerst inne visste jag att en till bebis var en jättedålig idee, men jag längtade så! Min Isabel hade börjat bli lite självständig och jag ville ha en till liten bebis. En till liten bebis att älska...en till liten bebis att bli älskad ifrån. Jag ville bli älskad. Och så blev jag gravid igen.

Jag var så himla lycklig att ha den stora äran att få bära på ännu ett barn. Detta häftiga under att få känna ett liv växa innuti en själv. Mannen tog det inte lika bra. Han tog avstånd...mera avstånd än han redan hade tagit. I hans ögon var detta lilla växande liv en katastrof. Han ville hem till USA och han ville det NU och denna lilla knodd skulle förstöra alla hans planer.

Magen växte och ännu en gång önskade jag så att mannen skulle visa intresse. Jag ville så gärna att han skulle klappa på magen denna gången...bara en gång? Jag ville att han skulle prata med magen...bara lite? Men inget sånnt. Han klappade aldrig på min växande mage och han pratade inte med min växande mage heller. La jag hans hand på min mage för att den lilla bebisen knuffade och buffade så drog han fort tillbax den. Jag kände mig så ensam och längtade ännu mera efter den lilla bebisen.

Jag började att må riktigt dåligt igen. Jag fick tillbax min panikångest och klarade inte av mitt vardagliga liv. Paniken lamslog mig och även fasst att jag hade en underbar liten Isabel och ett jobb jag hade börjat trivas på så gick det snabbt snabbare snabbast nerför mig. Psykakuten gick inte att undvika. Jag fick medicin mot paniken, Attarax hette den, och livet blev lite drägligare igen.

Jag ville så gärna att allt skulle bli bra, jag ville att den här mannen skulle älska mig...jag ville så gärna bli älskad.

Han tog avstånd, men sa hela tiden att "bara vi kommer till USA...bara jag kommer hem...allt kommer att bli annorlunda då, jag lovar" Och i min desperation trodde jag på honom och fortsatte min prosess att få mitt visum.



Hailey
(2007-01-06)
Den 22. Oktober 2002 föddes våran andra dotter. Min andra dotter. Mamma-lycka igen. Bebishjärna. Amningshjärna. Mammahjärna.

Jag hade fått mitt green-card nu. Fritt fram för flytten. Jag trodde fortfarande på honom, hans lovord om gröna skogar och regnbågar. Jag var så naiv och vi flyttade...då var min guldklimp Hailey bara 8 veckor gammal.



USA
(2007-01-06)
Den 24. december gick flyget. Vi hade med oss 4 lådor, 2 väskor, en 2 åring och en nyfödd. Det var allt. Vi flyttade till USA nu och allt skulle ju bli så bra. Det lovade han ju.

Vi kom fram och det var kaos. Vi flyttade hem till hans mamma och jag var så otroligt olycklig. Jag saknade min mamma, jag saknade mitt liv och jag kände mig ensam. Men allt skulle ju bli så bra.

Han hittade snabbt ett jobb, det var ju en lovande början. Han jobbade mycket...väldigt mycket tyckte jag. Och drack gjorde han mycket också. Och så umgicks han mycket med sina vänner medans jag satt hemma hos hans mamma och ammade våran bebis och lekte med vårat småbarn och saknade min familj. Han stannade ute mycket, men jag ursäktade det hela med att han har ju inte varit hemma på så länge, han behöver säkert bara leka av sig lite och sen kommer han lugna ner sig. Leka av sig, det gjorde han, men det fick jag inte reda på förrens 1½ år senare...men det tar vi sen istället. Nu är vi fortfarande bara i början av USA tiden.

Nu började han att prata om att gå med i militären. Jag stöttade honom och han bestämde sig för att göra det. I samma veva hittade vi en lägenhet och flyttade ifrån hans mamma. I juli 2003 gick han med i militären och jag var ensam kvar i lägenheten. Han skulle vara borta i 6 månader och jag skulle vara helt ensam. Det var ok, jag fick lära mig att betala räkningar här i USA och jag klarade mig bra. Snacka om intensivkurs i överlevnad!

Han kom hem på permis lagom till Haileys 1-års dag. Det var en bra dag kommer jag ihåg. Sedan åkte han iväg igen och var borta till jul. Kom hem och vardagen började igen. Samma vardag som jag kände igen allt för väl. Mycket sovande, lite jobbande och mera drickande. Vi bröjade leta hus, det är ju sånnt man ska göra när man har liten familj och ISabel skulle börja i skolan och för att hon skulle kunna gå i den skolan som vi ville (den som hans mamma jobbar på) så skulle vi behöva flytta.

Vi hittade ett hus och 10 dagar innan vi skulle skriva på papprerna så fick jag reda på att han hade varit otrogen emot mig den där tidigare nämnda perioden där han lekte av sig. Mitt redan bräckliga liv rasade samman lite mera. Vi som skulle köpa hus. Han bad aldrig riktigt om ursäkt...fråga mig inte hur jag ursäktade det. Men jag stannade. Jag hade kunnat gå då, men jag stannade. Jag tror att min tanke då var att jag ville ge det e chance för min egen skull, att jag skulle kunna säga till mig själv att jag faktiskt försökte att ge det en chance, även om det inte höll. Så vi köpte huset och flyttade.

Någonting i mig hade dock dött. Jag tror att det var minnet av dem där 7 första veckorna, det där minnet som höll hoppet uppe...jag tror att det var det som dog då. Tur det egentligen, för då öppnade jag lite ögonen. Men jag skulle ju ge det en chance och envis som jag är gjorde jag det. Han fick ännu en chance. Jag hade aldrig trott att han skulle vara otrogen, det gjorde ont att bli sviken så...men chancen fick han ändå.

Sedan bodde vi ett tag i vårat nya hus och allting kändes lite bättre igen. Förnekelse är en listig kraft. Och jag började längta igen, gud vad jag längtade. Hela min kropp längtade efter en till liten bebis och tro mig, jag visste mycket väl att det är bland det dummaste som kunde hända med tanke på familjesituationen...men jag längtade så. En till liten bebis att älska...en till liten bebis att bli älskad ifrån...



gravid för tredje gången
(2007-01-06)
Och så hände det jag så längtade efter. Det lustiga är doch att jusst den månaden som det hände hade jag bestämmt mig för att flytta, att jag hade fått nog av hans dumheter. Hans oförmåga att vara pålitlig. Han drack så mycket igen och jobbade lite. Jag ville flytta...och så blev jag gravid. Igen.

Gud vad jag grät. Jag grät för att jag ville ha den här bebisen och jag grät för att jag visste att det skulle inte göra nån skillnad. Jag grät för att jag visste presis att jag ju nu skulle stanna och ge det hela ännu en chance. Och jag tror att han visste det också.

Den här graviditeten mådde jag faktiskt toppen. Jag mådde lite illa i början, men mådde snart bättre igen. Foglossningen var inte så farligt och allting kändes nytt och spännande, jag hade ju aldrig varit gravid i USA! Och jag hade en massa planer på hur förlossningen skulle vara och gud vad jag fick gravidhjärna! Allt annat bara försvann...allt elände och missnöje och....överhormonell gravidhjärna...får man skylla på det?

Mannen fortsatte att dricka, men nu jobbade han även så jag godtog hans ursäkt att han bara behövde det för att slappna av efter en lång dag på jobbet.

Magen växte...och igen...samma önskan som tidigare. Snälla klappa på min mage! Prata med bebisen! GÖR NÅNTING!

Men samma igen....inget direkt intresse för min växande mage. Visst, han var lite snällare emot mig och kallade mig inte lika fula ord när han blev full, men i prinsip var det ju likadant som dem 2 andra graviditeterna. Men jag var lycklig ändå, intalade jag mig själv. Jag skulle ju bli mamma igen. Min Hailey skulle få bli storasyster och min Isabel skulle bli storasyster igen. Vad skulle jag deppa för?



Emelie
(2007-01-06)
Och så kom min fina Emelie till världen.

Mannen var på jobbet när jag började få värkar. Det var då den 26. januari 2006. Jag ringde honom och sa att det nog var läge att komma hem, vilket han gjorde. Förlossningen gick snabb och klockan 17:02 föddes hon. Tre töser. Triss i tjejjer. Jag var mamma igen! Att han hade smugglat med sig vodka till förlossningen i en vattenflaska spelade då ingen större roll, det la sig på minnet och så tänkte jag inte mera på det. Jag hade blivit 3-barnsmamma ju!



2006
(2007-01-07)
År 2006 blev då ett ganska händelserikt år. Det började bra med att vi äntligen hade kommit ikapp ekonomiskt och sen kom ju Emelie till oss. Och hormonellt förvirrad som man är när man är nyförlöst så kändes ju allting relativt bra. Och så eskalerade mannens drickande igen.

Ni förstår, han dricker i perioder. Det går ett tag då han inte dricker alls och sen början han sakta och ökar och ökar tills han till slut tappar kontrollen för att sluta ett tag igen. När Emelie kom så var han i början av en av sina perioder igen. Den här perioden skulle komma att bli den längsta...11 månader skulle den ta, om vi ska vara petiga.

När man lever med en alkolist, så har jag fått lära mig den hårda vägen att hoppet är ens största fiende. Detta eviga hoppet om att "NU...nu slutar han" eller "Denna gången är den sissta". Och varje gång som hoppet sinade och började övergå till förstånd...varje gång hade han då ett par dagar där han inte drack, och swoosch! Där var hoppet igen!

Jag levde på hoppet och mannens drickande blev värre och värre.

Det hade väl blivit mars när han började att dricka varje dag. Jägermeister och billig vodka var hans val av drycker. Hans vanliga dag såg ut som så att han jobbade, körde förbi spritbutiken på väg hem, drack på väg hem, kom hem full, gick och la sig, sov tills barnen hade gått och lagt sig, gick upp och "jag ska bara till snabbmatskedjan en snabbis...är tillbax om 10 minuter" och sedan inte komma hem förrens minst 2 timmar senare, aspackad. Jag började att tröttna och jag började att vakna och "Bitch" blev vardagsnamnet nu kändes det som. Allt som "Bitchen" gjorde var bara att "Bitching and complaining" och sa jag nått så blev det "Shut the fuck up!" och "Stupid Bitch!" Han ville inte prata och jag lärde mig snabbt att när han är full så är det ingen idee.

Sedan var han borta en vecka med militären och jag hade ett av mina största AHA! upplevelser. Jag skulle vilja säga att jusst DET var en vändpunkt för mig. Han var borta och jag mådde bra. Nej, jag mådde faktiskt TOPPEN! Jag var gladare och mera harmonisk, hade tålamod i massor och kände mig...lätt! Jag kommer ihåg att jag satt en kväll och tänkte att "Wow vilken bra dag jag hade idag"....min nästa tanke var "wow...." Det hade slagit mig att jag mådde så bra som jag gjorde för att mannen var borta! Jag ringde då min bästa vän i Texas och berättade för henne om min uppenbarelse och konstanterade att "wow...det är ju inget bra tecken i ett förhållande". Då insåg jag...allt det jag egentligen redan visste och hade funderat lite på, allt som kändes fel....det insåg jag då. Men då var jag ändå inte rikigt redå att gå ännu, jag hade ju bara presis vaknat. Och presis som när man vaknar efter en natts sömn och behöver att sträcka på sig först, presis så kändes det att jag behövde smälta mitt uppvaknande först.

Så jag stannade och mannen fortsatte att komma hem full.

Han brukade följa ett mönster när han är full klurade jag även ut. Lite lustigt vad man klurar ut när man börjar våga se saker för vad dem är. Hans mönster? Jo, först var han glad, sedan kåt och när han inte fick nått så blev han arg och då var det smartast att hålla tyst. Han var arg väldigt ofta. Och ju argare han blev destå mera drack han. Det kändes som en ond cirkel för ju fullare han blev desto mindre ville jag, men ju mindre jag ville desto argare blev han. Så ibland gav jag in då bara för att få tyst på honom, men kärlek fanns det inte kvar, inte ifrån min sida i alla fall. Den hade dött för länge sedan...ungefär samtidigt som minnet av dem där 7 första veckorna dog.



dags att gå lilla gumman
(2007-01-07)
Sedan kom det ett till uppvaknande. Jag fick se en sida av honom som jag inte hade sett tidigare.

Han kom hem full en natt och ven fasst att jag visste att han skulle vara full och även fasst att jag visste att det inte är någon idee att prata med honom...även fasst allt det så kunde jag inte hålla tyst. Han blev arg och kallade mig allt det fula man kunde tänka sig och sedan slängde han en kudde på mig. Ja, en kudde. Visst, det var bara en kudde, men det hade lika gärna kunnat vara nånting annat. Och den träffade mig i ögat och det gjorde ont. HAn bara skrattade och tyckte att jag var löjlig. Jag sa nått och han bara exploderade. Han stod kanske 10 cm ifrån mitt ansikte och bara skrek på mig och petade mig på näsan om och om igen. Jag kommer ihåg att jag tänkte "Men slå mig då din jävel...få det överstökat, jag vet ju att du vill det!"

Han slog mig inte, men gränsen var nådd. Han gick på promenad och jag ringde min vän i Texas igen och frågade ifall hon tyckte att jag skulle gömma våra vapen vi har. Han kom tillbax och fick sova på soffan, jag låste in mig i sovrummet med våra 3 barn.

Nu var jag klarvaken.

gammalt

Anledningen till att jag skapade den här bloggen var ju för att jag var tvungen att stänga min gamla där jag hade allt om töserna, någonstans att flytta det gamla till helt enkelt.

Nu blev den här bloggen lite mer än så, men det gamla kommer jag lägga ut lite pö om pö också. Jag började den gamla bloggen när han tog dem, när allt elände med töserna började...

kommentarer

Jag har fått frågan om något är tokigt eftersom det inte har gått att kommentera min blogg...nej det ska det inte vara har mitt svar varit...haha, men det var det ju visst det.

Det var en inställning.

Så nu är det fixat! Nu ska det gå att kommentera denna blogg....tadaa.

snart snart snart

Snart får jag pussa och krama mina töser igen! Snart snart snart!

Huset är bokad, bilen är bokad, flygbiljetterna är inköpta och jag har gjort en lista med det som skall packas. Det är en hel del kvar att göra och tiden kommer nästan gå för fort för det är saker på schemat nästan varje dag nu...från barnkalas till läkarbesök till förhoppningsvis en ny liten brorsdotter!

Woohoo säger jag bara! Hatar att flyga och det känns läskigt att åka så långt med vår Vidar, men ååhhh vad mysigt det kommer att bli!

Snart får jag ha hela min familj samlad - min man och jag och alla 5 barn - jag längtar!!!

förresten

Under graviditeten så tappar man inget hår alls och det blir sådär vackert och lysande och bara WOW....och sen....vad händer sen?

Sedan när bebis har kommit, ja då vågar man inte borsta eländet för det känns som man håller på att bli flintis!

Vad är grejjen???

Det är hår överallt....och jag har långt hår. LÅÅÅÅÅNGT hår! Och drar jag fingrarna igen mitt långa hår och sedan rullar ihop det till en boll....då ser det ut som ett fågelbo. Och det är väl....fint? *försöker tänka positivt samtidigt som jag påminner mig själv om att jag passar väldigt bra i kort*

envis

Idag fick jag göra en övning med kort hos kuratorn. Det var en hel hög med kort med ord på som beskrev egenskaper och av dessa skulle jag välja några stycken. Haha, jag gick igenom hela högen och organiserade.

Jag är definitivt inte tålmodig.

Jag är snäll för det mesta.

Jag är alltid organiserad.

Jag är definitivt beslutsam (läs envis).

Bara för att nämna några exempel på mina fyra högar. Det var nyttigt faktiskt, framförallt högen med "definitivt"...den innehöll "beslutsam", "hoppfull", "entusiastisk", "beskyddande", "lojal" och...vad var det mera? Äsch, kommer jag inte ihåg. Hur som en nyttig övning. Kuratorn frågade mig hur jag skulle kunna använda dessa definitiva egenskaper och när jag åkte därifrån kom jag på det...

...Härmed bestämmer jag mig för att njuta av mitt nu!

Sådärja. Enkelt va?

Eller kanske inte så enkelt, men jag ska i alla fall försöka njuta mer av mitt nu. För rent krasst. Om vi tar mitt katastroftänk...tänk om det blir sannt och tänk om det värsta som kan hända och som jag är så rädd för....tänk om det händer. Vad är då det som jag troligtvis skulle ångra allra allra mest?

Jo, att jag inte njöt medan jag kunde.

Så nu jävlar ska jag njuta. Varje sekund, varje minut, varje timme och varje dag...varje NU! För just NU....och NU....och NU....ja, jusst nu med, så är vi alla tillsammans, vi mår alla bra och livet är faktiskt helt fantastiskt underbart!

mysigt

Ammandes och med snuttefilten trivs Vidar bäst. Det är mysiga och viktiga stunder i vårat JUST NU att ta vara på! *påminner mig själv att vara i nuet*

jobbigt

bilden

Jag tömde precis mobilen på bilder till datorn och insåg att jag tog ett kort på Vidar bara max 30 minuter innan han slutade att andas. Jag fick en stor klump i magen när jag såg bilden, kom ihåg att jag tänkte att han såg så fridfull ut så jag tog kort...jo tjena :-(

Det är jobbigt att hela tiden gå med en klump i halsen, att hela tiden vara rädd och att hela tiden vara beredd på det värsta. Min kurator som jag träffar en gång i veckan nu sa förra veckan "ja du, jag är lite handfallen just nu...jag vet inte hur jag ska hjälpa dig idag". Hon är bra, ställer bra frågor och får mig att tänka och försöka ändra tankebanor, men med mitt totala katastroftänk just nu, där kände till och med hon sig vilsen.

Det var en fruktansvärt jobbig upplevelse det där. Vi hade sådan enorm tur, älskade goaste unge liksom! Jag skulle inte fixa att mista honom, jag gör inte det! Är så fruktansvärt rädd att förlora honom att jag känner mig mest bara ledsen när jag tittar på honom, det gör liksom ont av all rädsla! Samtidigt VET jag ju att jag inte kan tänka så. JUST NU mår han bra och JUST NU är han hos mig och JUST NU kan jag pussa dem där tjocka kinderna och bara drunkna i all kärlek jag känner för denna lilla människa! Så varför låta rädslan förstöra mitt JUST NU?

Jag älskar denna lilla pojke så gränslöst mycket....

Skräckupplevelse

Måndag den 9. Maj blev inte alls som vi hade tänkt oss, inte dagen efter heller...eller veckan för den delen. Måndag den 9. Maj firade M och jag egentligen våran bröllopsdag, men istället för att mysa tillsammans med nått gott i soffan och en film så blev det ambulans och en natt på barnakuten igen.

Vidar slutade nämligen att andas!

Kvällen hade gått som det brukar. Vi hade satt oss i soffan och Vidar fick inhalera airomiren och sedan pulmicorten och så tittade vi på tv medan jag ammade honom tills han somnade. Som vanligt la jag sedan ner honom i babysittern där han brukar sova tills vi går och lägger oss, på så sätt har vi honom ju i samma rum och nära utan att någon av oss håller honom. Smidigt helt enkelt. Efter en lite stund, då vi var säkra på att han hade somnat bra, gick vi upp för att fixa lite...

...Och så hörde vi andningslarmet tjuta.

Jag sprang ner för att titta till honom och var väl egentligen inte allt för orolig, det har hännt att larmet har trillat av blöjan och larmar ju då och det var säkert det bara...men ack så fel jag hade. Jag la min hand på hans mage för att se att han andades, vilket han INTE gjorde! Han var alldeles vit / grå och stilla! Jag knuffade lite på honom och fortfarande ingen reaktion! Jag slet upp honom...ropade på M...ingen reaktion, bollade honom lite och buffade honom i rumpan. M kom ner och först då fick jag en reaktion av Vidar, han vred sig lite, men mer var det inte. Jag la honom i famnen och klappade honom på ryggen och kände att han blev tung så då tog jag ner honom igen och både M och jag vred och vände lite på honom för att få honom att vakna till men han var jätte slö och ville bara somna om. Först efter kanske 5 minuter blev han lite sur och började gråta lite halvt engagerad.

Jag hade då hunnit ringa till 1177. Visste just då inte om jag skulle ringa 1177 eller 112 och eftersom han ju andades igen blev det 1177 och 10 minuter senare kom ambulansen och eftersom Vidar fortfarade var rätt blek och hängig fick vi följa med.

Fy fan säger jag bara! När jag kom ner och petade på honom och inte fick någon reaktion...jag trodde verkligen att han var död! Det var en så konstig känsla, totalt bottenlös panik samtidigt som jag blev 100% skärpt och fokuserad. Allt hände så fort samtidigt som det kändes som en evighet innan han andades igen.

I ambulansen pratade vi lite, ambulansgubben och jag, och han sa att hade det inte varit för andningslarmet hade det nog inte gått så bra med tanke på att Vidar var så medtagen och krävde rätt hård behandling (ambulansgubbens ord) för att komma igång igen. Andningslarmet som vi var utan i en knapp vecka då Eivin hade sönder det första och vi fick köpa nytt, och som vi sedan fick byta batteri på för inte alls så många veckor sedan och i väntan på det nya batteriet var utan i en knapp vecka igen. Andningslarmet som Vidar alltid har på sig och som är igång 24/7...jag är tacksam bortom förklaring för att vi har det!

På sjukhuset ansågs Vidar sedan frisk. Han syresatte sig bra och pulsen såg bra ut. Vi fick dock stanna för observation över natten och på morgonen tog dem ett RS prov som var negativt och jag tjatade till mig ett EKG på honom som inte heller visade några konstigheter. Läkaren pratade om att man vid PSD inte brukar hitta varför barnen dog och att vi nog inte heller kommer få veta varför Vidar slutade att andas. Läkaren ville inte yttra sig om ifall Vidar hade dött om jag inte hade hittat honom, men han sa att det i vårat fall (för det hjälper inte alla) var bra med andningslarmet.

Min magkänsla säger mig att våran Vidar hade änglavakt.

Och nu är jag en överbeskyddande hysteriskt rädd hönsmamma. Jag var lugn när det hände och när vi var på sjukhuset, men när jag kom hem i tisdags och hade nattat Vidar, då bröt jag ihop. Vår lilla tjocka grodan boll bebis! Jag är så jävla rädd!

Så den här veckan får storebror Eivin inte gå på dagis och jag är aldrig längre än en armslängd ifrån Vidar. Jag behöver ha dem nära och tack och lov är M också ledig till mitten av nästa vecka så jag får ha hela min lilla familj samlad.